Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 22. Vaner - ÖÄ / 55-56 (1951) - Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Washington, Booker - Washington, George - Washingtonkonferensen - Washington Post - Wasilewska, Wanda - Vasilevskij, Alexander Michailovitj

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Taliaferro, amerikansk negerpedagog (omkr.
1856—1915). Född slav, blev han vid negerslaveriets
upphävande i Förenta staterna fri, skaffade sig vid
sidan av ett enkelt förvärvsarbete undervisning och
blev 1881 föreståndare för en negerskola i
Tuskegee i Alabama. W. började nu en energisk
propaganda för negrernas höjande, skaffade medel till
betydande utvidgning av sin skola och lyckades
småningom vinna allmännare intresse för sina
strävanden. Han fick jur. doktorsgrad vid
Dartmouthuniv. (1901). Bland hans talrika skrifter
märkas självbiogr. ”Up from slavery” (1901; sv.
övers. 1904).

Washington [ωå’ʃiŋtən], George, Förenta
staternas förste president (1732—99). Fadern var
en ansedd plantageägare i Virginia. W. var urspr.
lantmätare. Sedan
kriget mellan England
och Frankrike 1754
utbrutit, fick W. befäl
i Virginias milis och
blev 1755 dess högste
chef. 1758 drog sig W.
tillbaka från
krigstjänsten. 1759 gifte
han sig med Martha
Custis, en rik änka,
och bodde därefter på
Mount Vernon, som
han ärvt. Från 1758
medlem av Virginias
representation, valdes
W. 1774 till sin stats ombud vid den s. k. första
kontinentala kongressen i Philadelphia. I frågan
om de nordamerikanska koloniernas ställning till
moderlandet yrkade W. på att kolonierna skulle
vidhålla sina rättskrav och ryggade icke tillbaka
för utsikten att i yttersta fall hävda dem med
vapenmakt. När oavhängighetskriget bröt ut,
valdes W. 1775 till högste befälhavare för den
amerikanska armén. W:s mogna omdöme och trygga
vederhäftighet kommo härvid i lika mån till sin
rätt som hans sega viljekraft och outtröttliga
organisationsförmåga. Då han efter krigets slut 23
dec. 1783 nedlade sitt överbefäl, riktade han till
guvernörerna i kolonierna en cirkulärskrivelse,
där han som mål angav ”en oupplöslig union
mellan staterna under ett enda federalt huvud”. Ordf.
vid konventet i Philadelphia 1787, gav han sitt
personliga stöd åt arbetet på den nya
författningen. I april 1789 valdes han till president och
omvaldes fyra år senare. Hans mål blev nu att
upprätthålla jämvikt mellan partierna; till sina
ministrar kallade han samtidigt representanter för
olika politiska riktningar. I sin berömda
farväladress till amerikanska folket 1797 undanbad sig
W. omval till presidentposten. — W. C. Ford
har utgivit ”Writings” (14 bd, 1889—93). —
Litt.: Biogr. av bl. a. W. C. Ford (2 bd, 1900),
S. Little (1929) och D. S. Freeman (1948 ff.).



Washingtonkonferensen [ωå’ʃiŋtən-] kom
till stånd på inbjudan av U.S.A. hösten 1921
och avsåg nedbringandet el. snarare reglerandet
ur ekonomisk synpunkt av rustningarna till sjöss.
W. resulterade i en traktat 1922 mellan
Storbritannien, U.S.A., Japan, Frankrike och Italien om
en begränsning av de marina rustningarna enl. i
korthet följ.: Maximistorlek m. m. bestämdes i
fråga om slagfartyg och hangarfartyg, varjämte
enighet nåddes om att t. o. m. 1936 icke skulle
byggas nya slagskepp inom de 3 förstn. länderna.
Maximistorlek för kryssare bestämdes till 10,000
ton standarddeplacement och 20,3 cm kanonkaliber,
vilket i realiteten ledde till en kapprustning av
fartyg med dessa nya data, de s. k.
washingtonkryssarna, och även i fråga om de av avtalet
oberörda jagarna och ubåtarna. Genom
Londonkonferensen på våren 1936 sattes W:s
överenskommelser ur spel, då bl. a. de där
fixerade styrkeförhållandena staterna emellan
upphörde att gälla.

Washington Post [ωå’ʃiŋtən påu’st], politiskt
oberoende morgontidning, utg. i Washington
sedan 1871.

Wasilewska [vasjilä’ska], Wanda, polsk
författarinna (f. 1905). W. gav i sitt författarskap,
t. ex. bondeskildringen ”Fäderneslandet” (1935),
skarp kritik av vad hon ansåg vara sociala
orättvisor i Polen. W. var tidvis utsatt för förföljelse
av politiska skäl. 1939 flydde hon till Moskva, där
hon sedan dess är bosatt. Internationell
ryktbarhet vann hon med romanen ”Regnbågen” (1943;
sv. övers. ”Järtecknet”, 1944), en intensiv
skildring från en av tyskarna ockuperad ukrainsk by.
1944 utkom romanen ”Bara kärlek” (sv. övers.
1945), som behandlar en krigsskadad soldats
hemkomst och problemfyllda återförening med
hustrun. W. har vidare utg. den långa romanen
”Sången över vattnen” (2 bd, 1944—45), en
bondeberättelse från de polsk-ryska gränstrakterna. — W.
var under 2:a världskriget en av de främsta
polska kommunisterna i Moskva. — G. m. förf. A.
Kornejtjuk.



Vasilevskij [vəsjiljä’fskəj], Alexander
Michailovitj, rysk arméofficer (f. omkr.
1899), generalöverste 1942, marskalk 1943. V.
deltog som div.-chef,
senare kårchef i
finskryska vinterkriget
samt utmärkte sig i
försvaret av Moskva
hösten 1941. V. blev
v. krigsminister 1942,
var stabschef åt
marskalk Zjukov under
försvaret av och den
ryska motoffensiven
vid Stalingrad vintern
1942/43 samt blev i
april 1943
generalstabschef efter
Sjaposjnikov. I denna
befattning kvarstod han till nov. 1948 med undantag
för vissa perioders fronttjänst. V. var
sålunda chef för 3:e vitryska armégruppen, vilken
på våren 1945 erövrade Ostpreussen, och i aug.
s. å. chef för de ryska styrkorna i Fjärran Östern
under offensiven mot Japan. V. blev tillika st. f.
krigsminister 1947. I mars 1949 efterträdde han
marskalk Bulganin som krigsminister, blev i mars

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>