Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wattimme (Wh) - Vattkoppor - Vattnens drottning - Vattnets blomning - Vattra - Watts, George Frederick - Watts, Isaac - Wattsekund - Vattumannen - Vattuskräck, hundgalenskap, lyssa, rabies, hydrofobi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Vattkoppor—Vattuskräck
92
las i en elektrisk strömkrets under i tim., om
effekten är i W.
Vattkoppor, med., se Koppor, sp. 681.
Vattnens drottning, bot., se Näckrosväxter,
sp. 303-
Vattnets blomning är en populär benämning
på den företeelsen, att vatten i sjöar och
dammar under vissa tider på sommaren grumlas
och färgas genom en mängd i vattnet levande,
fritt svävande organismer (plankton). Även
frömjöl från barrträd kan under blomningstiden på
vattendrag stundom bilda tunna svavelgula
hinnor, s. k. svavelregn. Den egentliga
vattenblomningen är att beteckna som en massproduktion
av planktonalger, mest blågröna alger av olika
släkten. Vanligast äro Anabaena och
Aphanizo-menon, varav arten A. flos aquae är mycket
allmän i Sveriges näringsrika sjöar. När
planktonalgerna dö, kunna deras algfärgämnen förorsaka
vattnets färgning, vanligast i blått; v. kan även
åstadkomma allvarliga sekundära
föroreningar (föranledande fiskdöd, luftförorening
o. s. v.).
Vattra, förse med vågformade strimmor. Se
Moaré.
Watts [æå’ts], George Frederick,
engelsk målare (1817—1904). Han vann 1843 vid
tävlan om målningar för parlamentshuset i
London pris för
”Alfred den
store och hans
män hindra
danskarnas
landstigning i
England”. 1844
reste W. till
Italien, där han
påverkades av [-högrenässansens-]
{+högrenässan-
sens+} mästare.
1847 återvände
han till
London och målade
några fresker,
bl. a. ”S:t
Göran och
draken” (1853; för [-parlamentshuset).-]
{+parlamentshu-
set).+} Omkr.
1850 övergick W. alltmer till ämnen med
symbolisk karaktär och skapade en rad stora
figurbilder med titlar som ”Livsillusioner”,
”Hoppet”, ”Kärlek och död”, "Mammon” m. fl.
Hans figurstil är ädelt skulptural utan måleriskt
behag men med obestridlig monumentalitet och
bjudande allvar. Som porträttör var och är W.
högt skattad för sin utomordentliga, psykologiskt
djupa karakteriseringsförmåga. W. har även
gjort ett antal skulpturer, bl. a. en kolossal
ryttarstaty, kallad ”Energi” (Matoppo Hills och
Kensington Gardens, London). — Litt.: Biogr.
av M. S. Watts (3 bd, 1912).
Watts [æå’ts], I s a a c, engelsk hymndiktare
(1674—1748), till 1712 präst i en
nonkonformis-tisk församling. Han uppträdde tidigt som
hymn
George Frederick Watts; Hoppet,
1885. Tate Gallery, London.
diktare, såväl i en mera litterär, ”pindarisk” stil
(”Horæ lyricæ”, 1706) som i en enklare, mera
sångbar form (”Hymns”, 1707, ”Psalms of
David”, 1719). Hans hymner utmärka sig för
biblisk kärnfullhet och vårdad formgivning och ha
blivit mycket älskade i den anglosaxiska
världen.
Wattsekund, se Elektriska enheter.
Vattumannen (lat. Aquärius), ast ron., det
elfte av djurkretsens tecken samt stjärnbild,
belägen omkring ekliptikan. V. ligger mellan 20,s
tim. och 24 tim. rektascension och mellan + 40
och —28° deklination och innehåller ett 50-tal
stjärnor ljusare än 6:e storleken.
Vattuskräck, hundgalenskap, lyssa,
räbies, hydrofobi, en akut, i regel
dödligt förlöpande infektionssjukdom, som
uppträder hos djur av hundsläktet, ss. hund, varg,
räv, hyena och schakal. Den är ej ovanlig i
Syd- och Östeuropa men har icke förekommit
på länge i Skandinavien och England på gr. av
stränga karantänsbestämmeler för hundar.
Smittämnet tillhör de filtrerbara virusarterna med en
storlek av 100—150 m«. Det har en stark
af-finitet till centrala nervsystemet och finnes i
stora mängder i framför allt förlängda märgen.
De av Negri 1903 i stora hjärnan av angripna
djur funna runda el. ovala bildningarna, de s. k.
Negris kroppar, anses av vissa forskare som
smittämnet. Hos hundar förlöper v. som regel
dödligt. Efter en inkubationstid på i allm. 3—6
veckor blir djuret oroligt, slukar stenar, träbitar
o. dyl. Efter ytterligare 1—3 dagar blir djuret
rasande och söker bita alla, som komma i dess
väg. Stämman är hes, skallet tjutande. Vid
försök att dricka inträder en reflektorisk kramp i
svalgets muskulatur. Efter några dagar
uppträda förlamningar, framför allt i bakbenen, och
döden inträder 4—6 dagar senare. Hos en del
djur dominera från början förlamningssymtomen
och saknas raserianfallen: stillsam v. — V.
överföres till människan så gott som
uteslutande genom bett av v.-infekterade hundar el.
vargar. Inkubationstiden är hos människan i
allm. 20—60 dagar men kan också vara flera
månader. Vid bett i ansiktet har man att räkna
med en kort inkubationstid. Man räknar med att
5—20% av de bitna insjukna i v. I första
stadiet lider patienten av huvudvärk, sömnlöshet och
bristande aptit samt är överkänslig för syn- och
hörselintryck. Dessa symtom kunna dock saknas,
så att förlamningssymtom uppträda från början.
Patienten får svårt att svälja, har stor törst
men hindras att dricka av de smärtsamma
kramperna (vattuskräck). Andningssvårigheter kunna
också tillhöra detta stadium, som kännetecknas
av alltmera tilltagande ångest och excitation.
Efter hand utvecklar sig ett slags raseri, toniska
och kroniska kramper tillstöta, den sjuke kan
springa omkring skrikande och anfalla
omgivningen. Spottsekretionen är ökad. Detta
excita-tionsstadium varar 1—4 dagar och efterträdes av
ett stadium med tilltagande förlamningar, under
vilka döden inträder efter några dagar. Ofta
dör emellertid patienten, innan det paralytiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
