Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Venetianska målarskolan - Venetianska skolan (musik) - Venetien - Veneto - Venezia - Veneziano, Domenico - Venezien, Venetien - Venezuela - Geologi och terrängformer - Klimat - Växtvärld - Djurvärld - Befolkning och bebyggelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
Venetianska skolan—Venezuela
154
kokokompositioner blev ledande i Europa. I
rokokons anda verkade också porträttmålarinnan
Rosalba Carriera (1675—1757).
Land-skapsmåleriet hade småningom befriat sig från
de religiösa el. litterära motiven och fick i
Venedig under 1500- och 1700-talen stor
tillslutning; särsk. utbildade sig här vedutmåleriet. Även
en svensk fick ett namn på detta område i
Venedig: Johan Richter (1665—1745). Mest
bekanta som skildrare av staden vid kanaler och
laguner blevo de båda Canaletto
(Antonio da Canal, 1697—1768, och Bernardo
B e 11 o 11 o, 1720—80). Högst som
atmosfärmålare står Francesco Guardi (1712—93).
Slutl. framträdde också den karakteristiska
genrebilden i V. genom Pietro Longhi (1702—
85).
Venetianska skolan, mus., en grupp tonsättare,
som verkade i Venedig företrädesvis 1530—1610.
Holländaren A. Willaert, som 1527 blev
kapellmästare vid San Marcodomkyrkan, grundläde
skolan. Efter honom verkade bl. a. Cipriano de
Rore, Andrea och Giovanni Gabrieli i samma
anda. Som teoretiker framträdde Zarlino. Det
utmärkande för v. var särskilt kromatiken och
användandet av flera körer. Även infördes
orkester med vissa fastställda instrument (ej som förut
med fritt val av instrument).
Venètien, se Venezien.
Vene’to [-tå], del av Venezien (se d. o.).
Vene’zia [-tsia], se Venedig och Venezien.
Veneziano [-tsia’nå], D o m e n i c o, italiensk
målare (omkr. 1400—51), härstammande trol. från
Venedig, verkade 1438 i Perugia, sedan i Florens,
där han framträdde som en ungrenässansens
mästare med kraftfull karakteristik och glänsande
färggivning. I Uffizierna, Florens, finnes V:s
signerade huvudarbete, som tillhört kyrkan Santa
Lucia di Magnole där.
Venezien [-tsi-], Venetien, it. Venezia,
före 1947 även Le Tre Venezie, benämning på de
norditalienska landskapen ö. om Lombardiet och
n. om Emilien, före landavträdelserna 1947 motsv.
ung. den forna republ. Venedigs område. V.
indelas sedan 1947 i följande 3 regioner, av vilka de 2
sistn. ha autonom ställning: 1) Ven et o, mellan
Adriatiska havet, Po, Gardasjön och gränsen mot
Österrike (prov. Belluno, Padova, Rovigo,
Tre-viso, Venedig, Verona och Vicenza); 18,387 km2;
3,905,064 inv. (1951). — 2) T r e n t i n o-A 11 o
Adige, Sydtyrolen (före 1947 V e n e z i a
Tr id en tina); 13,602 km2; 728,217 inv. — 3)
F r i u 1 i-V enezia Giulia, i ö. mot
Jugoslavien; 7,632 km2; 926,792 inv. 1920—47 räknades
Friuli (prov. Udine) till Veneto (egentliga V.,
Venezia Propria el. Euganea), medan
Venezia Giulia i huvudsak omfattade de genom
freden i Paris 1947 till Jugoslavien avträdda
områdena, motsvarande det före 1919 österrikiska
Istrien jämte området n. därom och Zara.
Venezuela [<oänäsoä’la], off. Repüblica de V.,
förbundsstat i n. Sydamerika vid Karibiska
havet mellan o°45’ och I2°n’ n. br. samt mellan
59°5o’ och 73°3o’ v. lgd. (se karta vid Bolivia);
till V. höra även en del av Små Antillerna, bl. a.
ön Margarita; 912,050 km2, därav 898,810 land;
4,985,716 inv. (census 26/n 1950). — Huvudstad
Caracas.
Geologi och terräng former. N. kan med
avseende på ytbildningen indelas i 3 huvudområden:
den andina veckzonen i v. och n. och höglandet i
s., åtskilda av Orinocobäckenets slättområde.
Anderna intränga i v. från Colombia och dela sig i
2 grenar, omslutande låglandet kring
Maracaibo-sjöns förkastningsbäcken. Den v., Sierra de
Pe-rija (3,752 m ö. h.), går mot n. ut på
Goajira-halvön v. om Maracaibobukten och stupar brant
ned mot kustslätten, medan den ö., Cordillera de
Mérida, fortsätter in i V. och övergår i Karibiska
kustbergen. Cordillera de Mérida delar upp sig i
3 kedjor, mellan vilka bördiga, tätt befolkade
dalslätter utbreda sig. Karibiska kustbergen äro
uppbyggda av arkeiska bergarter, mest gnejs
och kristallina skiffrar, men överlagras i sin
s. ö. del av sedimentära bergarter från krit- och
tertiärtiderna. I ett bäcken ligger V:s största
insjö, Valenciasjön. I erosionen har Rio Orinoco
med biflöden kraftigt deltagit och utpreparerat
vida dalslätter och igenfyllt sänkor med grus, sand
och leravlagringar, så att väldiga slättområden,
llanos, (se d. o.) ha uppkommit. I allm. ligga
11a-nos c:a 100 m ö. h. men stiga mot
Orinoco-bäc-kenets randområden till 200—260 m. De äro så
jämna, att under regntiden 100-tals km2 ligga
översvämmade. S. om Rio Orinoco stiger
terrängen snabbt till en böljeformad högplatå 1,800—
2,000 m ö. h. I platåns yttre delar ha genom
flodernas erosion platåberg isolerats, och vattnet
strömmar fram i trånga och djupa klyftor. Vid
platåkanterna ha höga vattenfall uppstått, ss.
Ängels Falls, världens högsta vattenfall, där vattnet
i en biarm till Rio Caroni kastar sig utför 2
avsatser om sammanlagt 980 m höjd. I s. v. har V.
del i Amazon-bäckenet.
Klimat. Större delen av V. har tropiskt klimat
med liten årsamplitud betr. temp. och med
regntid under den varmaste årstiden. Nordöstpassaden
är förhärskande vind året om. La Guaira vid
kusten har i jan. 25^8 och i sept. 28°s. Caracas (1,042
m ö. h.) har i jan. 19^6 och i maj (varmaste
månad) 20°s samt 811 mm årsmedelnederbörd, varav
698 m falla under maj—nov.
Växtvärld. Egentlig tropikvegetation i form av
tropisk regnskog finns på bergsluttningarna med
riklig nederbörd. Ovanför 1,300 m ö. h.
anträffas subtropisk regnskog med trädormbunkar och
Cinchona-arter, av vilka flera lämna kinin.
Ovanför skogsgränsen 2,400—2,900 m börjar
fjällregionen, påramo, med gräs, förvedade
korgblommiga växter och torniga buskar. På llanos
förhärskar savannen med gräs men övergår på
torrare ställen i buskstäpp med chaparrosbusken och
kaktéer. Längs Rio Orinoco finns ett brett
regnskogsbälte, som utefter biflödena tunnas ut till
galleriskogar. På Orinoco-deltat förhärskar
sumpskog, som längs kusten utgöres av
mangrove-vegetation. Regnskog täcker stora delar av s. ö. V.
Djurvärld, se Djurgeografi, 5) Neotropiska
regioner, sp. 805. Jfr Brasilien, sp. 741.
Befolkning och bebyggelse. I 1950 års folkräk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
