Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vigilia - Wigman, Mary - Vignola (Barozzi da Vignola), Giacomo - Vigny, Alfred de - Vigo - Vigognegarn - Vigoroso - Vigsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
Wigman—Vigsel
276
torum), som firas i samband med dödsfall. I
svenska kyrkan brukas v. som beteckning för en
midnattsgudstjänst (nyårsvigilia, nyårsvaka).
Wigman [vi’k-], Mary, tysk
danskonstnärin-na och danspedagog (f. 1886). W. är den mest
kända men samtidigt mest omstridda
representanten för den radikala ”fria” dansriktningen i
Tyskland. Hon har från 1918 uppträtt i och utom
Tyskland, även i Sverige, med egna danser, helt
frigjorda från musik.
Vignola [vinjå’la], eg. Barozzi da V.,
Giacomo, italiensk arkitekt (1507—73). Han
utbildades i Bologna och Rom. I Bologna utförde
han Portico dei Banchi m. m. Från 1546 var hans
verksamhet förlagd till Rom, där han blev ledare
för Peterskyrkans fortsatta byggnad, vars
dekorativa sidokupoler han utförde. Han byggde åt
påven Julius III Villa di Papa Giulio (1550—52),
med en fasad, kännetecknad av en arkad med en
större bågställning i mitten samt mindre på
sidorna därom (den ”rytmiska travén”), samt Sant’
Andrea i Via Flaminia i Rom på oval grundplan
liksom Santa Anna dei Palafrenieri, också i Rom.
Ät kardinalen Alessandro Farnese slutförde han
det fästningslika slottet i Caprarola samt byggde
(det ofullbordade) Palazzo Farnese i Piacenza.
V:s förnämsta arbete, ett typiskt uttryck för
mot-reformationens arkitektoniska strävanden, är
kyrkan Il Gesü (se bild 2 å pl. vid Barock) i Rom,
vilken började byggas 1568 och avslutades först
efter V:s död (fasaden av G. della Porta). — V.
gjorde sig även bemärkt som teoretiker. — Litt.:
Monogr. av H. Willich (1906).
Vigny [vinji’], Alfred Victor de, greve,
fransk skald (1797—1863). Av högadlig
officers-familj och svärmisk Napoleonbeundrare, var V.
först militär men avgick med kaptens grad 1828.
Då hade han redan väckt uppmärksamhet med
sina diktsamlingar ”Poèmes” (1822) och
”Poè-mes antiques et mödernes” (1826; med
mästerverken ”Moise”, ”Eloa” och ”La mort du loup”) samt
en historisk roman i Walter Scotts stil,
”Cinq-Mars ou une conjuration sous Louis XIH” (1826;
sv. övers. 1829—30, 1890). Två
berättelsesamlingar, ”Stello” (1832), i Sternes maner, och ”Servi-
Vignola: Palazzo Farnese i Caprarola. Se även bild 2
å pl. vid Barock.
tude et grandeur
mili-taires” (1835; sv.
övers. 1876), jämte
några dramer,
framför allt ”Chatterton”
Ü835), befäste hans
rykte, som en tid
överstrålade Hugos.
Medfödd melankoli
förmådde V. att för sitt
återstående liv döma
sig till ”helig
ensamhet” på sitt
fäderne-ärvda gods. Postumt
utkom hans ståtliga
lyriska testamente, ”Les destinées” (1864), jämte
fyrtio års dagboksanteckningar i urval, ”Journal
d’un poète”. V. är den franska romantikens
noblaste gestalt, fri från allt litterärt kotteriväsen,
och dess störste lyriker vid sidan av Hugo. —
Se monogr. av F. Baldensperger (1929) och B.
de La Salle (1939).
Vigo [o)i’gå], hamnstad i prov. Pontevedra i
n. v. Spanien, 20 km från portugisiska gränsen,
vackert belägen på s. sidan av den 30 km långa
viken Ria de V.; 85,272 inv. (1940). över gamla
staden med branta och krokiga gator resa sig 2
kastell. Hamnen, som tillika är örlogshamn, är
djup och rymlig med mycket livlig trafik, bl. a.
på Amerika. V. är en av Europas främsta
sardinfiskeorter samt har skeppsbyggeri,
fiskkonservindustri m. m.
Vigognegam [vigå’nj-], garn av bomull med
el. utan en ringa tillsats av ull och spunnet som
kardullsgarn. V. har luden yta.
Vigoroso [-årå’så], it., mus., kraftigt, starkt.
Vigsel, den akt, genom vilken äktenskap ingås.
V. är i Sverige, enl. giftermålsbalken n/6 1920,
antingen kyrklig el. borgerlig. I samband med
religionsfrihetslagen 1951 erhöllo
frikyrkopredikan-ter, som av Konungen förklaras berättigade
därtill, vigselrätt. Åtm. den ene av kontrahenterna
skall tillhöra det samfund, i vilket v. förrättas
(lag om ändring i giftermålsbalken 26/io 1951). V.
får i regel ej förrättas utan föregående lysning;
det kan dock medgivas, om trolovad är dödligt
sjuk el. mannen kallas till uppbrott mot fienden
(s. k. krigsvigsel; lag 26/4 1940). Vid v. skola de
trolovade, samtidigt tillstädes inför v.-förrättaren,
avgiva sitt ja och samtycke till äktenskapet samt
därpå av honom förklaras för äkta makar (ang. v.
med ställföreträdare för den ene kontrahenten se
Par procuration). Präst, som förrättat v., skall
giva makarna bevis därom (v.-bevis). — Jfr
Bröllop.
Kyrklig v. förrättas (icke nödvändigt i
kyrka) enl. ritualen i Kyrkohandbokens kap. 7, som
fick sin nuv. form 1942. Efter en inledande
alloku-tion om äktenskapets betydelse och helgd samt
några bibelord om kärlekens gåva och dess
förpliktelser framställer prästen kopulationsfrågorna
och läser, sedan han av brudgummen mottagit
ringen, en bön, varpå kontrahenterna avgiva sin
consensusförklaring (”Jag N.N. tager dig N.N.
nu till min äkta hustru” etc) och brudgummen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
