Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viksten, Albert - Wikström, Emil - Vikt - Viktdragning - Viktkastning - Viktklass - Viktor Amadeus - Viktor Emanuel I (konung av Sardinien) - Viktor Emanuel II (konung av Sardinien och Italien) - Viktor Emanuel III (konung av Italien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
287
Viksten—Viktor Emanuel
288
Viksten, Isak Albert, författare (f. 1889
8/4). V. är född i ett arbetarhem i Graninge,
Väs-ternorrlands län, och har arbetat inom skilda
yrken, bl. a. som journalist. Som förf, är V. i
främsta rummet berättare, han har i regel
hämtat sina motiv ur arbetarnas liv och har byggt
på egna erfarenheter, han ser människorna i
socialt sammanhang och har särskilt dröjt vid
Norrlands industrialisering; han ger bilder från skilda
folkliga rörelser, bl. a. arbetar- och
nykterhetsrörelserna samt kooperationen. Av V :s stora
produktion kunna nämnas romanerna ”ödets väg” (1930),
”Den vita vidden” (1931), ”Byns ögon” (1934),
”Storm över niporna” (1935), ”Porten mot havet”
<1943), ”Vägen hem” (1945) och ”Eld och bröd”
(1948) samt flera novell- och diktsaml.
Wikström, Emil Erik, finländsk bildhuggare
(1864—1942), tog i Paris under 1880-talets
senare del intryck av den franska realismen
(bronsbysten av Axel Gallén, 1886), utförde under
1890-talet marmorskulptur i mer romantisk
anda (”Invocation”, 1897; i Ateneum, Helsingfors).
W:s största arbeten äro gavelfrisen för
Stän-derhuset i Helsingfors, fullbordad 1902, samt
Elias Lönnrot-monumentet.
Vikt. 1) Fys., iekn. I vanligt språkbruk
användes ordet v. dels i konkret mening bl. a. om
praktiska normaler (viktstycken, viktsatser) för
vägning på balansvåg, dels i abstrakt mening
såväl om en kropps massa som om dess tyngd
(jordens dragningskraft på nämnda massa).
Enheten för vikt är g (gram), kg (kilogram = 1000
gram) o. s. v. Enl. svensk lag 11 maj 1934 om
mått, mål och vikt är vikt liktydigt med
massa, icke med kraft, varigenom anslutning
erhållits till internationell praxis. En av
anledningarna till nämnda bestämmelse är, att en
kropps tyngd icke är konstant utan varierar med
latituden och höjden över havet. På en ort med
normalacceleration (go = 9,80665 m/s2) har en
kropp med vikten 1 kg i lufttomt rum tyngden
1 kp (kilopond) lika med 9,80665 N (newton). På
en ort med tyngdkraftsaccelerationen g blir
tyngden i stället — kp. — En äldre motsvarighet till
g»
kp är kgf (kilogramkraft), som är den med orten
variabla tyngdkraften hos vikten 1 kg.
2) Sportv. Inom flera idrottsgrenar, där
kropps-v. spelar en viss roll, äger tävling rum i skilda
viktklasser, t. ex. i boxning, brottning,
tyngdlyftning och dragkamp. — Vid
kapplöpning och vid travtävling under ryttare
finnas vissa viktbestämmelser, avseende att
utjämna chanserna för deltagande hästar. Vid
löpning för hästar av samma ålder finnes viss
normalvikt, vid löpning för hästar av olika
ålder belastning enl. särskild vikttabell.
V.-tilldelningen kan (genom v.-tillägg el. v.-lättnad)
bestämmas även med hänsyn till föregående
täv-lingsresultat. I v. inräknas utom ryttaren sadel
med tillbehör (icke betseltyg). V. kontrolleras
såväl före (invägning) som efter löpningen
(ut-vägning). Jfr Död vikt 2).
Viktdragning, dragkampsform, utförd i en lina,
fäst i en stålwire, som löper över två trissor (på
V2, resp. 3 m höjd över marken) i en c:a 3,5 m
hög, galgliknande ställning och som är fastsatt vid
en vikt vid ställningens fot. Vikten skall dragas
upp till övre trissan (3 m).
Viktkastning, idrottsgren, tillhörande kasten
och närbesläktad med släggkastningen. V., som
leder sitt ursprung från Irland och Skottland,
utföres med en klotformig vikt av bly el.
mässing (med blykärna) och försedd med en nedfälld,
smidd ögla av järn el. stål. I denna fästes medelst
en hopsmidd, 25 mm lång länk av 10 mm stål ett
handtag av runt 13 mm järn el. stål, böjt i
triangelform (sida invändigt max. 184 mm). Redskapets
maximumlängd är 406 mm, dess minimumvikt 15
kg (enl. Internationella idrottsförbundets gamla
bestämmelser 25,4 kg). Kastet sker från cirkel
(ring) med 2,135 m invändig diam.; vikten lyftes
med båda händer från marken och sättes i
svängning bakåt och framåt, varefter en roterande
rörelse utföres (1 el. flera, vanl. 2, varv), innan
själva utkastet äger rum. Kastlängden mätes från
den närmaste punkt, där vikten el. handtaget
tagit mark, till ringens närmast liggande inre
kant.
Viktklass, sportv., se Vikt 2).
Vi’ktor Amadèus (it. Vittorio Amadeo),
hertig, resp. konung av Savojen och Sardinien (se
dessa ord).
Vi’ktor Emänuel (it. Vittorio Emanuelè),
konungar av Sardinien och Italien.
1) V. I, konung av Sardinien 1802—21 (1759
—1824), se Sardinien, sp. 750.
2) V. II, konung av Sardinien 1849—61 och av
Italien 1861—78 (1820—78), son till konung Karl
Albert av Sardinien. Han deltog med tapperhet i
kriget mot Österrike 1848—49, blev vid faderns
abdikation 1849 konung och vann genom sitt
krigarrykte, sina sympatier för den italienska
frihetsrörelsen och sin öppenhet stor popularitet,
som icke förminskades av hans talrika och
mycket omtalade galanta äventyr. 1852 tog han den
liberale Cavour till
premiärminister och gav
denne sitt fulla stöd
vid fullföljandet av
Italiens enande. Själv
blev V. 186t det
enade Italiens förste
konung; han trädde som
regent i skuggan för
sina
ministerpresidenter. Efter Roms
erövring 1871 blev V.
bannlyst av påven,
vilket starkt grämde
den ivrigt katolske
V. Han efterträddes
av sonen Umberto I. — V. var gift 2 ggr, 1842
—55 med Adelaide av Österrike och från 1869
morganatiskt med sin tidigare mätress,
grevinnan Rosa Vercellone de Mirafiori.
3) V. III, den föreg:s sonson, konung av
Italien (1869—1947), son till Umberto II, som han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
