Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viktoria (drottning av Storbritannien) - Viktoria (kejsarinna av Tyskland) - Viktoriakorset - Viktualier - Viktualievikt - Viktvojlock - Vikunja - Vilajet - Wilamowitz-Moellendorff, Ulrich von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
291
Viktoriakorset—Wilamowitz-Moellendorff
292
folkning uppfattas som ett förkroppsligande av
riksenheten. Själv gav hon sitt stöd åt den nya
rikspolitiken. Under boerkrigets första år var hon
outtröttlig i att främja arbete för soldaternas
bästa och visa sin sympati för dem, som kämpade
för rikets sammanhållning. Hennes orubbliga
segervilja visade sig också som en moraliskt
betydelsefull faktor. Från att urspr. ha omfattat
liberala åsikter stelnade hon efter hand i en
doktrinär konservatism. I sitt äktenskap blev
V. moder till fyra söner och fem döttrar.
V. publicerade två serier dagboksanteckningar
från livet på sitt älsklingsresidens, det skotska
höglandsslottet Balmoral (1862 och 1883; sv.
övers. 1868 och 1884). Viktiga för kännedomen
om V. äro hennes brev, ”Letters of Queen
Victoria” (9 bd, 1907—32), utg. av Esher, Benson
och Buckle. I den rikhaltiga litteraturen om V.
märkes J. Marriott, ”Queen Victoria and her
ministers” (1933), H. Bolitho, ”The reign of Queen
Victoria” (1949) samt den populära L. Strachey,
”Queen Victoria” (1921; sv. övers, s. å.).
Tyska riket. Viktoria (Victoria Adelheid
Marie Louise), kejsarinna, drottning av Preussen
(1840—1901), äldsta dotter till drottning
Viktoria av Storbritannien
och prins Albert, 1858
förmäld med
sedermera kejsar Fredrik
HI. Tills, m. sin make
samlade V. kring sig
en krets av
vetenskapsmän och
författare, vilken även blev
en härd för den tyska
liberalismen. Hennes
liberala sympatier i
förening med hennes
utpräglat impulsiva
personlighet förde
henne vid hennes
för
sök att öva inflytande på politiken i ständiga
konflikter med Bismarck, som i henne hade en av
sina skoningslösaste kritiker. Vid Vilhelm I:s död
och makens tronbestigning var denne redan
dödssjuk, och V:s tid som kejsarinna varade endast
3 mån (9/s—15/e 1888). Till sonen, Vilhelm II,
stod hon redan före hans tronbestigning i ett
spänt förhållande, och missämjan dem emellan
förvärrades genom Vilhelms hänsynslösa och
bryska uppträdande mot modern vid och efter
tronbestigningen. V. antog nu titeln Kaiserin
Friedrich och bodde därefter huvudsakl. på slottet
Friedrichshof i Hessen. V :s öppenhjärtiga och
icke sällan indiskreta brev till modern ha utgivits
av F. Ponsonby (”The letters of the Empress
Frederik”, 1928). Av intresse äro också hennes
brev till drottningen av Grekland, utg. av A.
Gould Lee (”The Empress Frederick writes to
So-phie...”, 1955). — Litt.: E. C. Corti, ”Wenn ...
Sendung und Schicksal einer Kaiserin” (1954).
Viktoriakorset, se Orden, sp. 547.
Viktuälier, matvaror, livsmedel.
Viktuälievikt, äldre svensk vikt. Enheterna
voro 1 skeppund = 20 lispund, 1 lispund = 20
skålpund, 1 skålpund = 32 lod, 1 lod = 4 kvintin,
1 kvintin = 69 Vs ass.
Viktvojlock, sportv., en vojlock
(sadelunderlag), försedd med fickor för vikter, utgörande
eventuellt vikttillägg vid kapplöpningar.
Viku’nja, zool., se Kameldjuren, sp. 847.
Vilajèt (försvenskad form av turk, viläyet),
större förvaltningsområde i Turkiet, närmast
motsv. svenskt län. V. styres av en vali.
Wilamowitz-Moellendorff [-[vilamå’vits-mö’-landårf],-] {+[vilamå’vits-mö’-
landårf],+} Emmo Friedrich Wichard Ulrich
von, tysk filolog (1848—1931)- Han deltog i
fransk-tyska kriget
1870—71, blev prof. i
klassisk filologi i
Greifswald 1876, i
Göttingen 1883 och
i Berlin 1897. W.
behärskade på ett
enastående sätt grekiska
språket och
textkritiken och utgav
utmärkta texteditioner t. ex.
av Kallimachos (1882),
de grekiska
bukoliker-na (1905) och
Aischy-los (1914).
Textkritiken förde han upp på
ett högre plan till texthistoria (särskilt
”Textge-schichte der griechischen Lyriker”, 1900) och
uppställde grundsatsen att söka nå fram till de
antika texteditionerna. På metrikens område bröt
han nya vägar i en rad mindre uppsatser
(samlade i ”Griechische Verskunst”, 1921). I stor
utsträckning nedlade W. sitt filologiska arbete i
interpretationer, t. ex. ”Aischylos” (1914),
”Pin-daros” (1922), ”Hellenistische Dichtung” (2 bd,
1924); särskilt märklig är inledningen till
Euripides’ ”Herakles” (1889), omtryckt under titeln
”Einleitung in die griechische Tragödie” (1910),
i vilken han tecknat dramats historia. Dessutom
gjorde han karaktärsfulla övers, av grekiska
tragedier med viktiga inledningar (3 bd, 1899—1906;
ofta omtryckta). Interpretationen övergår till
litteraturhistorisk undersökning t. ex. i ”Isyllos von
Epidauros” (1886), ”Sappho und Simonides”
(1913). I Homerosforskningen fördjupade W.
Kirchhoffs analytiska metod: ”Homerische
Un-tersuchungen” (1884), ”Die Ilias und Homer”
(1916) och ”Die Heimkehr des Odysseus” (1927).
Med ”Antigonos von Karystos” (1881) beträdde
han det filosofiska området; dit hör hans kanske
förnämsta verk, ”Platon” (2 bd, 1919). W. utgav
en innehållsrik, sammanfattande framställning av
den grekiska litteraturens historia (i ”Kultur der
Gegenwart”, 1907). Fyndet av Aristoteles’ skrift
om Atens statsförfattning i en egyptisk papyros
gav anledning till banbrytande undersökningar
(”Aristoteles und Athen”, 2 bd, 1893). I ”Staat
und Gesellschaft der Griechen” (1910; i ”Kultur
der Gegenwart”) skildrade han grekiskt statsliv.
Ät grekisk religion och mytologi ägnade han
talrika och betydelsefulla undersökningar; hit hör
hans sista stora verk, ”Der Glaube der Hellenen”
(I 1931, H, postumt och ej fullt avslutat, 1932).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
