Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilhelm IV (konung av Storbritannien) - Vilhelm I (tysk kejsare) - Vilhelm II (tysk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
301
Vilhelm
302
nung (1765—1837), urspr. sjömilitär, blev 1827
tronföljare, 1830 konung, spelade som sådan blott
ringa roll, då han med undantag för en kort
period 1834—35 helt anammade
underhusparlamentarismens grundsatser. Vid V :s död 1837
upphävdes personalunionen mellan Storbritannien och
Hannover; i det förra landet efterträddes han
av brordottern Viktoria.
Tyska riket. 1) Vilhelm I, tysk kejsare
och konung av Preussen (1797—1888), näst äldste
son till Fredrik Vilhelm III. V. fick en
huvudsakl. militär
uppfostran och deltog i 1813
—15 års krig mot
Napoleon. Vid
revolutionen i Berlin 1848, som
delvis riktade sig mot
V., då han ansågs
som en frihetens
specielle fiende, måste
han på konungens
an-fordran lämna landet
och vistades en tid i
London. Till följd
av broderns sj ukdom
förordnades V. 1858
till rcgent, och 1861
besteg han tronen. Hans nitälskan för
Preussen och det preussiska konungadömet tog sig
uttryck främst i det arméreformprojekt, som efter
en svår kris, varunder V. umgicks med
abdika-tionsplaner, genomfördes, sedan Bismarck
utnämnts till ministerpresident. I det följ,
samverkade V. lojalt med Bismarck, även om svåra
slitningar mellan dem ej saknades, ss. i
Versailles 1871, då V. i det längsta motsatte sig
antagandet av titeln tysk kejsare. Till denna
spänning bidrog icke sällan kejsarinnan Augustas
inflytande över V. Hans strängt konservativa
åskådning, som i utrikespolitiken hävdade den
monarkiska solidaritetsprincipen, framkallade
om-störtningselementens hat (två attentat 1878).
Men med undantag därav blev han under sin
långa och lyckosamma regerings senare del
föremål för sitt folks kärlek och vördnad. Förmäld
med prinsessan Augusta av Sachsen-Weimar, hade
V. sonen kejsar Fredrik III och dottern
storhertiginnan Luise av Baden. V:s brev finnas utg.
i olika saml. — Biogr. av E. Mareks (8:e uppl.
1918).
2) Vilhelm II, den föreg:s sonson, tysk
kejsare och konung av Preussen (1859—1941),
son till Fredrik Vilhelm av Preussen och
prinsessan Viktora av England, växte upp i ett
liberalt hem, där modern var den starkare
personligheten. Efter hand framväxte hos honom en
stark tysk nationalism och en djup beundran för
Bismarck, känslor, för vilka hans moder var
främmande. Så grundlädes redan tidigt en viss
motsättning mellan dessa båda. Efter studier i
Kas-sel och i Bonn började han 1879 sin militära
utbildning i Potsdam men samlade samtidigt
vissa erfarenheter i den civila förvaltningen.
Genom faderns död i juni 1888 kallades V. vid unga
år till de främsta posterna i Tyskland och i Preus-
sen. Han var fast besluten att göra en personlig
insats, fylld som han var av en självtillit, som
hämtat näring ur en rörlig och vittsvävande
begåvning och av omgivningens devota beundran.
Han kom att bli en av de dilettantiska
uppfattningarnas och de impulsiva beslutens man. Hans
talekonst och konversationsförmåga förskaffade
honom många uppriktiga beundrare, och hans
vilja att tjäna sitt land kunde ingen betvivla.
Men de, som kände honom närmare, visste, att
hans vilja var svag och hans uppfattning ofta
ytlig. — Att
upprätthålla och stärka
Tysklands internationella
maktställning och det
tyska kej sardömets
position voro de
närmaste målen för V:s
politik. Bismarck hade
kämpat för samma
mål; deras vägar
skulle snart gå isär i
fråga om medlen. Om
konflikterna mellan
V. och Bismarck, som
ledde till den
sena-res avskedande mars
1890, se Bismarck, sp. 114. Efter Bismarcks
fall kallades nya män till de främsta posterna,
män, som voro föga förtrogna med sina
uppgifter men som kejsaren ville göra till trogna
redskap för en personlig politik. I avsaknad av
ett personligt program och en stark vilja kunde
han emellertid icke i den grad, som han själv
önskade och samtiden trodde, bestämma
Tysklands politik, även om hans impulsiva
ingripanden stundom kunde påverka denna. I realiteten
kom ”den nya kursen” att avvika från Bismarcks
linjer såväl i förhållandet till Ryssland som i
fråga om flottan, för vilken V. visade ett starkt
personligt intresse.
Det blev i växande utsträckning
rikskanslererna, som utformade politiken. Caprivis
karaktärs-fulla personlighet, Hohenlohes politiska auktoritet
och diplomatiska konst, Bülows briljanta formella
begåvning och smickrande älskvärdhet samt
Beth-mann-Hollwegs kunskapsrika och karaktärsfasta
väsen voro starkare makter i tysk politik än
kejsarens nyckfulla infall. Gång efter annan
måste han böja sig för ministrarnas råd, även
då han själv hade goda skäl för sin ståndpunkt
(t. ex. i fråga om Rysslands-politiken 1890 och
i Marocko-frågan 1905 och 1911). Personligt
färgade uttalanden i politiska frågor förbryllade
ofta allmänheten och besvärade hans rådgivare.
Detta blev särskilt fallet 1908, då en Daily
Tele-graph-intervju framkallade för kejsaren och
Bü-low pinsamma diskussioner i press och parlament.
Episoden betydde ett svårt nederlag för kejsaren.
Under den arbetsamme Bethmann-Hollwegs
kans-lerstid torde kejsarens personliga meningar ha
betytt föga för Tysklands politik; allra minst
var detta fallet under 1 :a världskriget, vars
utbrytande han sökte förhindra genom personliga
vädjanden till ryske kejsaren. Opinionen inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
