Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vind - Vinda - Vindarnas torn - Windau - Windaus, Adolf - Vindblommor - Vindbrygga (vindbro)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
335
Vinda—Vindbrygga
336
hastighet), mätes vanl. i det antal meter, som den
rör sig per sekund (se Vindskala). Det erbjuder i
allm. svårigheter att mäta stora v.-hastigheter, då
instrumenten kunna blåsa bort. Säkert torde vara, att
hastigheter vid havsnivå uppmätts till 50 å 60 m per
sek. Dessa hastigheter äro medelhastigheter per timme.
I tropiska stormar har v.-hastigheten teoretiskt
beräknats till bortåt 150 m per sek. Luften strömmar dock
aldrig med jämn hastighet. Tvärtom växlar v. under 1
tim. kring ett dylikt medelvärde med stora amplituder
(kastvindar, kastbyar, byar).
Undersökningar ha visat, att växlingarna kunna uppgå till 80 °/o av
medelvärdet i båda riktningarna. De maximala
v.-stö-tarna ha i de fall, då v.-styrkan uppmätts till 54 m
per sek., trol. uppgått till 90 m per sek. Det är den
egenskapen hos luften att röra sig i mer el. mindre
periodiskt återkommande v.-stötar, som åstadkommer
orkanernas stora skadegörelse. För registrering av
v:s byighet begagnas vindstötmätaren el.
byvindmäta-ren, som grundar sig på trycktubsprincipen.
V.-hastig-heten stiger med höjden över marken. I genomsnitt
tilltager den med det dubbla från markytan upp till
500 m men stiger från denna höjd långsammare. Som
en allmän regel kan man säga, att v. når sitt maximum
vid desto större höjd, ju starkare den är vid markytan.
V. förminskas starkt genom jordytans ojämnheter. Ju
starkare kuperat ett land är, desto mindre styrka når
v. Särsk. skogar utgöra ett avsevärt hinder för
luftströmmarnas utbildning till full storm. Denna
försvagning av v.-styrkan gör skogarna till en betydelsefull
klimatisk faktor.
Den uppåtriktade v., som uppstår på bergshöjders
lovartsida, kallas hangvind (uppvind) och
utnyttjas av segelflyget. Utom terrängförhållandena
bidrar markens olika uppvärmning, vilken blir större
över bergs- än över skogspartier. På framsidan av
fronten uppstår v. genom undanpressning av luften.
Även i andra fall förekommer v., betingad av
meteorologiska faktorer, särsk. vertikala temp.-differenser.
På läsidan av höjder får v. en något nedåtgående
riktning, s. k. 1 ä v i n d. Minsta motståndet mot v.
erbjuda vidsträckta vattenytor, varför v.-hastigheterna
här bli störst. V.-hastigheten har en tydlig daglig
period. I de undre luftskikten är den minst under natten,
överskrider vid 9-tiden dagsmediet för att omkr. kl.
13 nå sitt maximum. Detta maximum inträder före
temp.-maximum för dygnet. Den dagliga variationens
amplitud är störst under sommaren, minst under
vintern. Amplituden stiger med temp:s dygnsamplitud.
På haven är v.-hastighetens dagliga variation nästan
omärklig. Högre upp i atmosfären, redan vid en höjd
av 500 m ö. h., har den dagliga amplituden blivit
omvänd. Man har här den maximala v.-styrkan under
natten, den minimala under dagen. Att de undre
skikten ha sitt hastighetsmaximum under dagen, beror
på deras uppvärmning. De kallare överliggande
skikten sjunka ned, de varma stiga upp. De förra medföra
sin större rörelsemängd till markskikten, de senare sin
mindre uppåt. På grund härav verka de övre skikten
under dagen påskyndande på de lägre, men de lägre
bromsande på de högre. Man erhåller därför ett
hastighetsmaximum vid marken och ett minimum i högre
nivå. Under natten avkylas de lägre skikten, och en
större stabilitet hos luften inträder. Därav följer, att
de övre skikten icke påskynda de nedre och att de
nedre icke bromsa de övre. Man får ett minimum vid
markytan och ett maximum i högre nivå. — Även
vindriktningen har i medeltal en daglig
förändring, som kan uttryckas så, att v. vrider sig
med-sols. Såväl hastighetens som riktningens dagliga
förändringar märkas i allm. endast efter
medelvärdesbe-räkningar över långa tider. På berg märkes i
medeltal också en period i hastighet och riktning, som följer
den s. k. halvdagliga barometerperioden.
Den kraft, som verkar på luften, är riktad i
gradi-entens riktning. Om icke några andra krafter funnes,
skulle därför luften strömma rätt in mot ett lågtryck.
Emellertid verkar jordrotationens avböjande kraft så,
att v. avviker medsols från denna riktning. I själva
verket finnas 3 krafter, som verka på en luftström:
tryckgradienten, jordrotationens avböjande kraft och
friktionen. Resultanten av dessa krafter åstadkommer,
att v. blåser snett in mot ett lågtryck. Den vind, som
beräknas direkt ur den uppmätta gradienten, kallas
gradientvind. Buys-Ballot har genom
iakttagelser funnit denna s. k. bariska vindlag
(Buys-B a 1 1 o t s la g), som senare teoretiskt har härletts
först av F. Åkerblom, Uppsala. Lagen kan formuleras
på följ, sätt: på n. halvklotet har en iakttagare, som
står med ryggen mot v., centrum av ett lågtryck
snett framåt vänster, men på s. halvklotet har en på
samma sätt orienterad iakttagare lågtryck snett framåt
höger. I högre luftlager, där markfriktionen saknas,
är det blott 2 på luftströmmen verkande krafter, vilka
hålla balans. Den v., som beräknas därur, kallas
geostrofisk v.
Liksom temp.-differenser i horisontal led äro den
yttersta orsaken till våra vanliga v., kunna även
temp.-differenser i vertikal led åstadkomma
luftströmmar. Luften är vertikalt stabil, om temp. icke avtager
mer än i° per 100 m lodrätt uppåt, och den är
stabilare ju mindre temp. avtager. Skulle genom
strål-ningsinflytande temp.-gradienten i vertikal led bli
större än i° per 100 m, inträder instabilitet. Den
ovanliggande luften, som blir för kall, strömmar nedåt och
ersättes med lägre luftmassor. Dylika instabila
förhållanden har man funnit vid vissa åskväder. En
nedåt strömmande luft, som t. o. m. fått ett särskilt
namn, är e k n e p h i a s. I fria atmosfären strömmar
luften i ett högtryck nedåt. Denna ström av luft,
som blir adiabatiskt uppvärmd och därför relativt torr,
kallas ofta fri f ö h n. I ett lågtryck strömmar luften
uppåt. Denna luft avkyles, och härvid inträder
moln-och nederbördsbildning.
Vinda, bot., se Convolvulus.
Vindarnas torn, se Andronikos, med bild.
Wi’ndau [-au] (ty.), lett. Ventspils, ry.
Vindava, hamnstad i v. Lettland, belägen 178 km
n. n. v. om Riga vid mynningen av Venta-floden;
c:a 18,000 inv. (1938). Skeppsvarv, sågverk,
mekaniska verkstäder, möbel- och livsmedelsindustri
(särsk. fiskkonserver). Hamnen bildas av
Venta-flodens nedre lopp, där floden är 150—200 m
bred och 8 m djup. Hamnen är utrustad med
två vågbrytare av 1,5—2 km längd och är
praktiskt taget isfri. Ordensborgen är från
1200-talet. W. erhöll stadsrättigheter redan 1369. Före
1 :a världskriget var W. en av Rysslands
storhamnar vid Östersjön. W. blev 1939 rysk
örlogs-bas.
Wi’ndaus [-aus], Adolf Otto Reinhold, tysk
biokemist (f. 1876), prof. i Innsbruck 1913, i
Göttingen 1915. W. har syntetiskt framställt
histamin och utforskat
sterinernas och spec.
kolesterinets
konstitution. Av största
intresse är den av W.
fastställda relationen
mellan steriner och det
antirakitiskt verkande
D-vitaminet. Han har
vidare visat, att den
del av kolesterinet,
som vid bestrålning
med ultraviolett ljus
aktiveras, är identisk
med det t. ex. ur
mjöldryga isolerade
fytosterinet, ergosterin. Vid ergosterinets
bestrålning med ultraviolett ljus erhålles ett synnerligen
aktivt D-vitaminpreparat. Vidare har W.
uppklarat konstitutionen av vitamin D2 och Ds samt Bi
(aneurin). W. erhöll 1928 års Nobelpris i kemi.
Vindblommor, bot., se Pollination, sp. 367.
Vindbrygga (vindbro), vid äldre
befästningsverk förekommande bro över
vallgraven, som omgav vallen el. muren. Med ett
vindspel kunde v. vindas upp av den försvarande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
