- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 22. Vaner - ÖÄ /
507-508

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vågmekanik, undulationsmekanik - Vågmoln - Vågmästarpolitik - Vågmätare - Vågrörelse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

507

Vågmoln—V ågr örelse

508

är det betydelsefullt, att v. gör det möjligt att på
ett enkelt sätt beräkna de i de kvantummekaniska
härledningarna ingående matriserna.

En märklig tydning av egenfunktionernas natur
har M. Born gjort. Han visade, att
egenfunktionerna utgöra ett mått på sannolikheten, att atomen
skall befinna sig i ifrågavarande tillstånd. I
våg-och partikelföreställningen, som hämtats från den
på makroskopiska erfarenheter grundade klassiska
fysiken, ha vi att se bilder av ett och samma
fenomen inom mikrokosmos. Möjligheten att
beskriva samma fysikaliska fenomen genom olika
åskådliga bilder är ett speciellt fall av en allmän
”komplementaritet” (Bohr) hos den nyare
kvantumteorien, som består däri, att det område, inom
vilket bestämda klassiska begrepp kunna
användas, begränsas av möjligheten att använda andra
”komplementära” begrepp. Sålunda har man
funnit det område, inom vilket bestämda klassiska
begrepp kunna användas, begränsat genom s. k.
osäkerhetsrelationer (Heisenberg). Denna
begränsning är i sin tur betingad av det inflytande,
som ett iakttagelsemedel alltid utövar på det
system, som skall iakttagas. Man tvingas därför att
avstå från en kausal naturbeskrivning.

Vågmoln, mandelmoln el. linsformade moln,
Altocumulus lenticularis, i de luftvågor, som
uppkomma i en stabilt skiktad luftström ovanför en
fjällrygg. V. synas ligga nästan stilla. För
segelflyget utgöra de ett viktigt indicium på uppvindar.

Vågmästarpolitik, politiskt slagord, urspr.
polemiskt, i bruk i Sverige från 1920-talets senare
del, betecknande en mellanpartiregerings försök
att trots minoritetsställning kvarbli vid makten
och samla majoritet för sina förslag genom att
för dessa vinna än högergruppens, än
vänstergruppens röster (”hoppande majoritet”). De mest
typiska representanterna för detta system äro
regeringarna C. Ekman.

Vågmätare, fys., elektrotekn., anordning för
mätning av våglängder vid elektriska
svängnings-kretsar.

Vågrörelse, fys., fortskridande
svängningsrö-relse av något slag. En v. uppkommer därigenom,
att ett svängande system påverkar ett angränsande
system, detta i sin tur ett annat, närliggande
system o. s. v. Karakteristiskt för en v. är, att de
enskilda svängande systemen i allm. utföra
svängningar, oscillationer, bundna till vissa
oföränderliga jämviktslägen och således själva ej
fortskrida med v. utan endast äro bärare av denna.
Begreppet v. härrör urspr. från utbredningen av
vågor på vattenytor, där det svängande systemet
utgöres av vattenpartikla,. Att dessa ej medfölja
vågorna vid deras utbredning, framgår t. ex.
därav, att ett på vattenytan flytande föremål under
inverkan av en v. utför endast en upp- och nedåt
guppande rörelse. Vid ett under vindens inflytande
böljande sädesfält utgöra de rotbundna sädesaxen
bärarna av v.

Avlägsnas en partikel i en kropp från sitt
jämviktsläge, störes jämvikten i kroppen, och en våg utbreder
sig i denna. Är kroppen isotrop, fortskrider
störningen, utgående från störningskällan, med samma
hastighet i alla riktningar. När tiden t förflutit, befinner
sig störningen på ytan av en sfär med radien r = c . t,
där c är utbredningshastigheten. En våg av detta slag

Fig. 1. Fortskridande vattenvåg.

kallas sfärisk våg. Betraktar man en liten del
av en sfärisk våg på stort avstånd från störningskällan,
kan denna del anses vara tillnärmelsevis plan. Inom
detta område kan vågen betraktas som en plan våg.
Av särskild betydelse äro de fall, då störningen är av
periodisk natur. I så fall utför varje partikel, som
träffas av v., en svängning med samma svängningstid.
Alla de punkter, som samtidigt nås av störningen från
en störningskälla, befinna sig på en yta, som kallas
vågyta el. vågfront. Vid de sfäriska vågorna
äro vågytorna koncentriska sfärer, vid de plana vågorna
åter utgöras vågytorna av parallella plan. Stundom är
utbredningen av v. bunden till gränsytan mellan 2
kroppar, t. ex. mellan vätska och gas, ss. vid vågor på
ytan av en vätska el. mellan vätske- el. gasskikt av
olika täthet el. med olika strömningsriktningar. En v.
av senare slaget i atmosfären synliggöres ofta av
våg-formiga molnbildningar. Fig. i visar uppkomsten av en
fortskridande vattenvåg samt rörelserna hos de enskilda
partiklarna därvid. A anger utgångstillståndet, innan
störningen nått det betraktade avsnittet. En serie
ekvi-distanta partiklar o, 1, 2, 3, ... i vattenytan äro
markerade. Vid B har strömningen just nått fram till
partikeln 3, vid C till partikeln 6, vid D till partikeln 9
och vid E till partikeln 12. Under inflytande av den
infallande vågen röra sig partiklarna i cirkulära
banor. I B har partikeln 0 beskrivit Vt, i C Vi, i D Vt
och i E 1 hel cirkelperiferi. I E befinner sig då
partikeln 3 på toppen av ett v å g b e r g, partikeln 9 i
mitten av en vågdal. Vågbergen och vågdalarna
skrida framåt utefter vattenytan, varvid varje partikel
börjar sin rörelse senare än den föregående. Partiklar,
som befinna sig under vattenytan, deltaga också i v. De
röra sig i elliptiska banor. Avståndet längs vågens
fort-plantningsriktning mellan varandra närmast belägna
partiklar, som befinna sig i samma svängningstillstånd,
d. v. s. som ha samma fas, kallas våglängden,
Denna är sålunda t. ex. = avståndet mellan konsekutiva
vågberg (el. vågdalar). Under den tid, som åtgår, för
att en partikel skall beskriva en fullständig cirkelbana,
partikelns svängningstid el. period,
skrider vågen framåt en våglängd (jfr fig. 1 E), d. v. s.

2 = c . T el. ) =-, där c är v:s utbredningshastighet,
v

T perioden och v = y; är svängningstalet el.
frekvensen. Våglängden är alltså desto mindre, ju
hastigare svängningarna äga rum och ju långsammare v.
utbreder sig. Den beror alltså av svängningens art och
av egenskaperna hos mediet, vari v. försiggår. De kraf-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Mar 27 15:41:24 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfgb/0308.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free