Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Väg - Väganläggning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
531
Väg
532
handahålla mark för v. Enl. vägstadgan S0/6 1943 indelas
de allmänna v. i huvudvägar, bygdevägar
och ödebygdsvägar. En indelning av
huvudvägarna i rikshuvudvägar (numera ”riksvägar”)
och länshuvudvägar användes i
vägadministra-tionen. Huvudvägarna utgöra numera (1954) c:a 26 % av
hela det allmänna vägbeståndet på landet, varvid
riks-huvudvägarnas totala längd utgör 4,38a km,
länshuvud-vägarnas 19,565 km. Av riksvägarna äro 60 ®/o belagda,
därav 75 °/o i högklassigt utförande. Motsv. siffror för
länshuvudvägarna äro 13, resp. 71 %. Av hela beståndet
allmänna v. på landet, 91,000 km (1954), äro endast
7,5 °/o belagda. Till belagda vägar räknas härvid dels
sådana med högklassiga beläggningar,
d. v. s. med vägbana av smågatsten, betong, asfalt
o. s. v. (”permanentbelagda”), dels v. med enkla
beläggningar, t. ex. med asfalt- el.
tjärimpreg-nerad yta. De sistnämnda benämnas ofta oegentligt
”halvpermanenta”. Städer o. a. väghållande samhällen
äga allmänna v. och gator (med underhållsbidrag från
staten) till en sammanlagd längd av c:a 4,000 km och
till största delen permanentbelagda. Samtliga riks- och
flertalet länshuvudvägar medge ett hjultryck av 3,500
kg. — Ansökan om anläggande av
allmän v. göres hos länsstyrelsen, som till ledning vid
fördelning av för olika vägändamål beviljade
statsmedel skall uppgöra femårsplaner för arbetets bedrivande.
I varje län skola enl. lag s% 1943 finnas v ä g n ä m
n-d e r och en länsvägnämnd för att företräda de
lokala vägintressena på landet och i stad, där Kronan
är väghållare. Länen äro indelade i av K. m:t jämlikt
k. k. 1951 bestämda vägnämndsområden. I varje nämnd
ingå 5 för 4 år av i området ingående kommuner valda
ombud samt 5 suppl. Vägnämnd har till uppgift att
uppmärksamma vägbehoven inom området och äger
avge förslag m. m. i dyl. frågor. Länsvägnämnden
behandlar frågor, som äro gemensamma för flera
vägområden inom länet. — Betr, vägunderhållet
gäller som allmän princip, att v. skall hållas i ett för
samfärdseln tillfredsställande skick. Det åligger sedan
1944 staten, resp. städerna och består i dikesrensning,
vägbanors rengöring, grus- och makadamvägars
avjäm-ning medelst hyvling el. rivning, ersättande av förslitet
grus el. makadam, sladdning, vältning, dammbindning
med vatten, klorkalcium el. tjärämnen, förnyande av
förslitna, varaktiga beläggningar samt vidmakthållande
av till v. hörande konstarbeten, broar, byggnader, färjor
etc. För vinterväghållningen finnas särskilda
bestämmelser. Bl. a. för hållande av v ä g s y n å marken
utser länsstyrelse vägsynenämnd.
Väganläggning. De benämningar, som användas för
de olika skikten i en v., framgå av fig. 1, som närmast
avser en asfaltbelagd v. För de partier, i vilka en
vägbana är el. kan vara indelad, gäller den nomenklatur,
som framgår av fig. 2. — Fordonsbanans (körbanans)
bredd anpassas efter maximal trafikmängd och bör
därför vara större i närheten av stadsbebyggelse än längre
ut på landsbygden. I regel ha svenska v. 2 fordonsbanor
(äro 2-filiga el. 2-spåriga). För huvudvägar bör minsta
bredden på dylika fordonsbanor vara 6 m, ett breddmått,
vilket även gäller som minimum för dubbla
fordonsbanor (jfr fig. 3). För 3-filiga fordonsbanor, vilka äro
mera vanliga utomlands än i Sverige, gäller, att
bredden bör vara minst 11 m. För att dylika v.
skola vara berättigade, måste sikten vara så god, att
omkörning är möjlig på större delen av
sträckningen. Vid ny- och ombyggnad fäster man numera allt
större avseende vid att v. skall pryda i st. f. att
förfula landskapet och att den utnyttjar lokala
skönhetsvärden och befriar resenären från enformighet. För att
dessa estetiska önskemål skola bli tillgodosedda, har
inom Samfundet för hembygdsvård inrättats en v ä g-
Fig. 1. Benämningar på vägbanans viktigare delar.
Fig. 2. Nomenklatur för tvärsektionens olika delar.
byrå under ledning av en
vägvårdskonsu-lent.
Med hänsyn till vägbanans art kunna v. indelas
i grusvägar, v. med bituminös beläggning, betongvägar
och v. med stenbeläggning. Grusvägar (eng.
dirt roads), som väl även i framtiden komma att
dominera det svenska vägnätet, kunna bl. a. genom
ändamålsenligt materialval och viss maskinell behandling
någorlunda väl anpassas även för den moderna
teknikens krav. Vid stark trafik uppstå dock avsevärda
olägenheter, särsk. i samband med tjällossning och vid
ihållande regn, ss. korrugering samt spår- och
potthåls-bildning. Vid torr väderlek kan å andra sidan
dammbildningen bli en plåga. Skadlig uppmjukning och
korrugering kan undertryckas genom god dränering, till-
I ’
Fig. 3. Tvärsektion av Uppsala-vägen utanför
Stockholm.
räcklig bombering samt val av lämplig gradering hos
det grus, varav bindlagret är sammansatt. Det
lämpligaste siktdiagrammet för materialet är noga känt.
Av-jämning av en sliten och ojämn vägbana sker genom
rivning med åtföljande vältning, hyvling el. sladdning
av vägbanan. Väghyveln och rivare kombineras ofta i
samma maskin, varvid antingen rivtänderna el.
hyvel-bladet kunna sänkas mot vägbanan. Som dammbindande
medel användes företrädesvis vägsalt (oren
kalciumklo-rid), som är hygroskopiskt. Även sulfitlut, i utlandet
mestadels olja, begagnas i liknande syfte. Man föredrar
dock i regel vägsalt, enär ytbehandling med väghyvel
härvid kan ske täml. oberoende av väderleken. Sulfitlut
ger näml, vid torrt väder en ythud, som ej kan el. bör
rubbas ur sitt läge. — Bituminösa
beläggningar innehålla som bindeämne stenkolstjära,
olje-el. naturasfalt, vilka ej kunna bortsköljas av vatten
och som därför få större varaktighet. Den enklaste och
billigaste ytbehandlingen är härvid yttjärning, som
består i att varm stenkolstjära utsprides på v., som
härefter täckes med ett tunt lager ”pågrus”, t. ex. i
form av krossgrus. Metoden är i sin enklaste form
till-lämpbar endast på makadamvägar; vid grusvägar sker
behandlingen i två etapper: först en impregnering med
tunn, nedträngande tjära, härefter ytbehandling med
en stelnande typ.
Indränkningsbeläggning-a r bilda en övergångsform till de högklassiga
beläggningarna. Härvid påföres under utjämning av gropar
etc. ett 4—6 cm tjockt makadamlager, som översprides
med tjära el. emulsion. Ovanpå detta grundlager
utbre-des fin makadam, som utjämnas och nedpressas med vält.
Högklassiga bitumenbeläggningar
utföras av gjutasfalt (vanl. bestående av mastix, d. v. s.
asfaltsten med tillsats av oljeasfalt), som utbredes varm
och som härefter vältas. Alternativa beläggningar av
samma el. liknande kvalitetsklass bestå av sandasfalt,
topeka (10 «/o oljeasfalt jämte sand och filler),
asfalt-el. tjärbetong. Benämningen betong är i detta
sammanhang i någon mån vilseledande, eftersom materialet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
