Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värjemålsed - Värjfäktning - Värkar - Världens sju underverk - Världsalltet - Världsaxel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
555
V är j fäktning—V ärldsaxel
556
balken upptages icke v., men den ersättes i viss
mån genom förhör av part under
sanningsför-säkran.
Värjfäktning, se Fäktkonst.
Värkar, se Förlossning.
Världens sju underverk, se Underverk.
Världsalltet (lat. unive’rsum),
sammanfattningen av alla i rymden befintliga kroppar.
Utforskandet av v:s byggnad och de lagar, som
reglera detsamma, är astronomiens huvuduppgift.
Ang. teorierna för v:s uppkomst se Kosmogoni;
ang. den historiska utvecklingen av de äldre
åsikterna om v. se Astronomi. Betr. v:s uppbyggnad
redovisas forskningsresultaten i bl. a. art.
Nebulösa, Stjärnhop, Stjärnor, Stjärnsystemet och
Vintergatan. Här lämnas endast en allmän
översikt.
Sedan början av 1930-talet har den
uppfattningen varit allmänt rådande, att det
super-galak-tiska systemet (se Nebulösa, sp. 707), vari
Vintergatans stjärnsystem ingår tills. m. de
extra-galaktiska nebulosorna, har spiralstruktur;
härför talar både systemets starkt avplattade,
skiv-lika form och dess allmänna struktur. Men först
genom nyligen utförda undersökningar vid bl. a.
Yerkes-observatoriet och genom holländska
astronomers radioastronomiska forskningar de senaste
åren ha bindande bevis erhållits. Det har visat
sig, att materien i den yttre delen av systemet
är uppdelad i bakom varandra liggande skikt,
vilka kunna identifieras med spiralarmar. Den
inre delen av spiralstrukturen är emellertid ännu
helt outforskad. Hur långt det super-galaktiska
systemet sträcker sig ut i rymden kan ännu ej
bestämmas; de största avstånd inom detsamma,
som man hittills kunnat uppskatta, äro av
storleksordningen 2,000 mill. ljusår. Systemet synes
ha sin största utsträckning i riktningen vinkelrätt
mot Vintergatan; dock kan denna form delvis
vara betingad av ljusabsorptionen inom vårt
stj ärnsystem.
På gr. av de extra-galaktiska nebulosornas
stora avstånd ha ännu ej några egenrörelser
kunnat erhållas för dessa objekt. Däremot ha
genom mätning av doppler effekten
radialhastighe-ter kunnat bestämmas för några hundra. Dessa
radialhastigheter äro genomgående mycket stora,
ända upp till 60,000 km/sek, och genomgående
positiva (rödförskjutning; se fig.), d. v. s.
nebulosorna avlägsna sig från oss. Man har också
funnit ett samband mellan dessa nebulosors
avstånd och radialhastighet; den senare växer
proportionellt mot avståndet (ökningen c :a 50 km/sek.
för varje million ljusår).
Att de extra-galaktiska nebulosorna avlägsna
sig ifrån oss med hastigheter proportionella mot
avståndet betyder ej, att vårt stjärnsystem
intager en central plats inom det super-galaktiska
systemet, utan innebär, att alla inbördes
avstånd mellan medl. växa, m. a. o. att v. är statt
i ständig utvidgning. Detta står i
överensstämmelse med relativitetsteoriens fordringar. Räknar
man tillbaka i tiden, kommer man till den
slutsatsen, att alla stjärnsystem i rymden utsöndrats
ur en och samma massa, som sedan en tid av
Linjeförskjutningen i några nebulosors spektra
(vänster) och direkt foto av motsvarande nebulosor (höger).
Pilarnas längd anger förskjutningen av kalciums
H-och K-linjer.
4 milliarder år befinner sig i våldsam utvidgning.
Detta tidsintervall stämmer ung. med den ålder,
som i allm. brukar tillskrivas vårt stjärnsystem;
undersökningar över bl. a. rörliga stjärnhopars
stabilitet visa näml., att vårt stjärnsystems ålder
ej kan vara större än c:a 10 milliarder år. Ur
de radioaktiva ämnenas sönderfall kan jordens
ålder, om vi därmed förstå den tid, som förflutit
sedan jordskorpan stelnat, beräknas till c:a 3
milliarder år. V., stjärnorna och vår jord skulle
således ha ung. samma ålder. Härur skulle man
kunna draga den slutsatsen, att för några
milliarder år sedan en avgörande händelse i v:s historia
inträffade, då stjärnsystemen bildades och v.
började expandera. Emellertid kan den
observerade rödförskjutningen i de extra-galaktiska
objektens spektra möjl. förklaras på ett annat sätt
än som en följd av universums expansion. Att
ljuset blir rödare innebär, att det förlorar energi.
Hur en sådan energiförlust uppstår, kan
visserligen ännu ej förklaras, man kan möjl. tänka
sig något slags utmattningsfenomen hos ljuset
under de årmillioner, som det behöver för att
nå jorden. I st. f. ett expanderande universum
får man då ett statiskt sådant. Vilken av dessa
båda möjligheter, som är realiserad i naturen, har
man ännu ej kunnat avgöra. Genom observation
av rymdfördelningen för tillräckligt ljussvaga
och alltså avlägsna nebulosor bör det emellertid
vara möjligt att lösa problemet. Därvid ställas
stora förhoppningar till det stora
5-meterstele-skopet på Mount Palomar-observatoriet. — Litt.:
H. D. Curtis, B. Lindblad och H. Shapley i
”Handbuch der Astrophysik”, 5:2 (1933,
tilläggs-bd 1936); H. Shapley, ”Galaxies” (1943); H.
Vogt, ”Die Spiralnebel” (1946).
Världsaxel, se Axel, sp. 172.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
