Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - Första världskriget - Krigets förlopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världskrigen
567
Även Foch fick träda tillbaka från chefskapet över en
armégrupp med reträttplats bakom fronten. — I
Ryssland hade utrikesministern Sazonov i juli frånträtt sin
post. — I Österrike hade den gamle kejsar Frans
Josef i nov. avlidit och efterträtts av kejsar Karl, i
samband varmed nya män trädde in på
ministerpresident- och utrikesministerposterna, näml. Clam-Martinitz
och Czernin. Inom armén fick ärkehertig Friedrich träda
tillbaka för kejsaren själv som nominell ledare.
Sedermera (mars 1917) entledigades den viljestarke Conrad som
generalstabschef och ersattes av v. Arz. Gentemot
Tyskland visade den nye kejsaren emancipationstendenser, som
icke voro förenliga med Österrikes i realiteten
ådagalagda stora behov av bundsförvantens hjälp. — I T y s
k-1 a n d gick den ännu sittande regeringen
Bethmann-Hollweg in för en moderation i krigsmålen, som bl. a.
tog sig positiva uttryck i två handlingar; det erövrade
Polen förklarades 5/u som oavhängig stat, som ett första
bestående resultat av v. Vidare riktade Tyskland u/u till
sina motparter genom U.S.A:s president ett fredsanbud.
Svaret blev emellertid skarpt avvisande. Liksom hos
västmakterna måste krigsledningen medges ett långtgående
inflytande på inrepolitiska frågor. Uttryck härför voro
bl. a. ”Hindenburgprogrammet” för krigsindustriens
höjande samt lagen om civil värnplikt (av 5/is 1916).
rpr/.
Läge och planer. Tysklands krigsledning planerade för
året icke någon offensiv på kontinenten men beslöt i
stället att definitivt söka ett avgörande med England
på havet genom ett oinskränkt ubåtskrig. Regeringen
övertygades, och lh 1917 började den nya krigföringen.
Följden blev, som väntat, att Förenta staterna
bröto förbindelserna med Tyskland (4/s) för att från
början av april befinna sig i krigstillstånd med samtliga
centralmakter utom Bulgarien. Med U.S.A. följde även
en del amerikanska småstater. Även Kina bröt
förbindelserna med Tyskland, varefter världens alla
stormakter voro indragna i kriget. På allierat håll planerades
för året krigsavgörande offensiver. Man beräknade, att
den egna relativa överlägsenheten skulle kunna
uppbringas på västfronten 70 •/», på östfronten över 50 °/o
och på sydfronten 100 %. Englands kontingent steg
under året till 760,000 stridande. U.S.A. insatte ett, ännu
visserligen ringa, antal fördelningar. Ryssland hade
1,800,000 man i utbildning bakom fronterna.
Den ryska februarirevolutionen (se Ryssland, sp. 460
ff.) inträffade emellertid, innan ententens planer
hun-no sättas i verket. Sedan tsaren abdikerat l5/t, förklarade
sig arméns ledare i allm. för revolutionen, och högsta
ledningen övergick för en kort tid till
generalstabsche-fen Alexejev. Med revolutionen demoraliserades andan
inom armén. Soldaterna ropade på fred och begåvo sig
i stor utsträckning hem. Stridsverksamheten upphörde i
huvudsak. Centralmakterna voro därmed väsentligt
befriade från bekymmer för sin östfront under första
halvåret 1917. Dock förblev omkr. Vs av dess fälthär ännu
bunden där.
Syd- och västfronterna. På västfronten började
tyskarna ’•/« att draga tillbaka fronten mellan Arras och
Vailly till en ny linje, Siegfriedställningen, i höjd med
S:t-Quentin, 20—40 km längre tillbaka, som motåtgärd
mot den väntade ententeoffensiven. Uträtningen av
fronten lyckades utan förluster och demoraliserande
verkningar. Detta i förening med omstörtningen i ö.
åstadkom en viss oro i ententelägret, som bl. a. framträdde
i en ny ministerkris i Frankrike, vilken förde Ribot till
makten med Painlevé som krigsminister. Nivelle lyckades
få sina planer på en gemensam fransk-engelsk offensiv
igenom. Den pågick med vissa uppehåll från början av
april till början av maj och riktades i huvudsak mot den
tillbakadragna frontdelens båda ändpunkter
(engelsmännen vid Arras och fransmännen vid Aisne). Den stort
upplagda offensiven misslyckades under stora förluster
för de anfallande, ”blodsoffensiven”. Den fick
svårartade återverkningar inom franska armén, där myterier
uppstodo vid ett stort antal förband. Nivelle efterträddes
15/s av Pétain, som återställde disciplinen. Samtidigt
blev Foch generalstabschef. På västfronten voro endast
engelsmännen i stånd att gå till offensiv. I avsikt att
taga de tyska ubåtsbaserna vid kusten anföll Haig vid
upprepade tillfällen mellan början av juni och början
av dec. i trakten av Yperen. Trots oerhörda
ansträngningar och stora förluster vunnos endast några
kilometers terräng. Under senare hälften av nov. lyckades
dock engelsmännen vid Cambrai (se d. o.) genom mass-
568
insats av stridsvagnar nå vissa terrängvinster. Men
avgörandet kunde ej sökas under året, utan man räknade
numera med ett sådant först 1918, då den amerikanska
hjälpen väntades bli fullt effektiv.
På sydfronten kom den planerade offensiven i
gång under senare hälften av maj, dock utan resultat.
Det var Cadornas 10:e anfall vid Isonzo, även detta
oerhört dyrbart. Förstärkta kunde Cadornas trupper i
mitten av aug. gå till ett n:e anfall vid Isonzo, vilket
var ännu mer förlustrikt än det föregående men
medförde vissa terrängvinster. Den österrikiska
motståndskraften började påtagligen mattas. Den tyska
krigsledningen beslöt nu att ingripa på sydfronten. M/io ansattes
av den nybildade armén v. Below i området Tolmein—
Flitsch en offensiv, som ledde till att den italienska
fronten genombröts och att de allierade framträngde
över Tagliamento till Piave, där en ny front bildades,
allt händelser, som äro kända under namnet Caporetto
(se d. o.). Det nya läget medförde för centralmakterna
en värdefull frist på sydfronten, som förkortats till en
tredjedel.
Avgörandet på östfronten. Kerenskijs regering
lyckades på våren 1917 förläna den nya republiken en viss
stadga. Under stark påtryckning av bundsförvanterna
och inspirerade av Kerenskij, gingo ryssarna till anfall
på sydfronten i början av juni, ”Kerenskijoffensiven”.
De österrikiska linjerna genombrötos än en gång, och
ryssarna nådde Karpaterna. Centralmakterna gingo
därpå till motoffensiv för att nå ett slutligt avgörande.
Huvudanfallet sattes i gäng n. v. om Tarnopol. Detta
blev framgångsrikt och följdes av anfall längs hela s.
fronten, så att denna snabbt försköts mot ö. I början av
aug. var hela Galizien och i huvudsak även Bukovina
återtaget. Den ryska armén var numera helt
demoraliserad, varför den tyska krigsledningen beslöt påskynda
upplösningen genom hot mot Petrograd. Riga togs ’/s.
Även i Rigabukten blevo tyskarna herrar, i det de före
okt. månads utgång intogo de för dess behärskande
betydelsefulla öarna ösel, Mohn och Dagö. — Sedan
Kerenskijs socialistiska regering kommit till makten i
Ryssland, sökte Kornilov som högste befälhavare
återupprätta disciplinen. Men Kerenskij, som inför
anstormningen från de radikalaste elementen ej vågade ge
honom sitt stöd, sökte nu lösa frågan genom att själv
övertaga högsta befälet. I denna egenskap hade han
dock icke hunnit göra sig gällande, då
novemberrevolutionen (se Ryssland, sp. 462 ff.) ånyo förändrade
situationen. Sedan bolsjevikerna fått makten, trädde deras
ledare, Lenin och Trotskij, i underhandling med
tyskarna, varav resultatet närmast blev en vapenvila i dec.
Främre Orienten. Här hade året 1917 medfört
betydelsefulla framgångar för England, dels i
Mesopotamien, där Bagdad intagits (‘‘/s), dels i Palestina.
Engelsmännen försökte i mars och april — i:a och 2:a
slaget vid Ghaza — förgäves bryta det turkiska försvaret
av Palestinas sydgräns. Sedan general Allenby i juni
övertagit befälet, samlades en starkare armé, och i 3:0
slaget vid Ghaza, sl/i»—*/u, vann denne en fullständig
seger, som ledde till intagandet av Jerusalem u/n.
Inrepolitiska förhållanden m. m. Tysklands inre front,
allt hårdare pressad för varje krigsår, syntes stärkt
genom framgångarna mot Ryssland. W? beseglade riksdagen
regeringens fredsvilja genom en resolution, som
förordade ”en samförståndsfred till folkens varaktiga
försoning” med avstående från alla tilltvingade landförvärv.
Ett reskript av kejsar Vilhelm u/n, utlovande en friare
anda i författningen, torde icke få anses som ett
slappnande av regeringsauktoriteten, ej heller det
kanslers-skifte, som i juli förde Michaelis till makten. Efter ännu
ett ministerskifte i nov., varigenom bayraren Hertling
övertog kanslersposten, syntes regeringsmakten t. o. m.
vila på säkrare grund än förut. Motståndarnas
rapportörer kunde emellertid konstatera, hurusom knappheten
på förnödenheter i Tyskland började undergräva dess
inre motståndskraft och leda till inre splittring. — Fullt
påtaglig var den inre svagheten i Österrike-Ungern, vars
här numera praktiskt taget var ur stånd till större
operationer och vars ledning saknade organisatorisk
kraft och viljestyrka. Uttalanden av utrikesministern
Czernin, bestyrkta av en kejserlig handskrivelse (mars
•—april), syntes förebåda ett ev. uppsägande av
vapenbrödraskapet, så även vissa fredstrevare, som Österrike
på egen hand utsände. En ny diplomatisk framgång
hade ententemakterna vunnit genom Greklands
fullständiga anslutning. 12/s genomdrevs näml, konung
Konstantins abdikation till förmån för näst äldste sonen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
