Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - Första världskriget - Kolonialkriget - Fredssluten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
573
Världskrigen
574
Tab. 2. Förluster under i:a världskriget.
Krigförande länder Stupade*) Sårade Saknade och
tillfångatagna
Centralmakterna
Tyskland ............. 2,036,000 5,687,000*) 993,000*)
Österrike-Ungern 1,200,000 3,620,000’) 2,200,000’)
Turkiet ................ 300,000 400,000’) —
Bulgarien ............... 90,000 152,400’) 150,000’)
Summa ................. 3,626,000 9,859,400
Ententemakterna
Ryssland ............. 2,250,000 3,500,000’) 3,950,000’)
Frankrike ............ 1,900,000 — 478,000’)
Storbritannien .. 800,000 2,047,000’) 346,000’)
Italien ................ 450,000 947,000’) 530,000’)
Serbien ................ 120,000 113,000’) 153,000’)
Rumänien................ 80,000 — 250,000’)
Belgien .................. 70,000 45,000’) 67,000’)
U.S.A..................... 40,000 205,000’) 4,500’)
Montenegro, Grek-
land, Portugal 12,000 34.7OO3) 13,300’)
Japan..................... 1,000_____—_____________—
Summa ................. 5,723,000_________________________
*) O. Riebicke, ”Was brauchte der Weltkrieg” (1936).
’) Revue militaire (april 1933).
’) ”Statistics of the military effort of the British
Empire 1914—20” (1922).
först i dec. 1915. Sedan general Botha 1914 nedslagit ett
bondeuppror i Sydafrika, vände han sig med
sydafrikanska trupper mot tyska Sydvästafrika, vars erövring
fullbordades i juli 1915. Mot tyska Sydöstafrika,
försvarat av general v. Lettow-Vorbeck med c:a 3,000 vita och
11,000 infödda stridande, inleddes omfattande operationer
1916 under ledning av general Smuts. I nov. 1917
tvingades tyskarna över på portugisiskt område, där de
kapitulerade först sedan vapenstilleståndet ingåtts på
västfronten.
FREDSSLUTEN.
Ett viktigt led i diskussionen om fredsvillkoren
utgjorde Wilsons deklaration om de allierades krigsmål,
utfärdat i jan. 1918 efter U.S.A:s inträde i kriget,
”Wilsons 14 punkter”. De proklamerade en rad allmänna
principer men redovisade också vissa konkreta
fredsvillkor: 1) öppna fredsfördrag, 2) havens frihet, 3)
avskaffande såvitt möjligt av alla ekonomiska skrankor mellan
nationerna, 4) rustningarnas begränsning till den lägsta
punkt, som var förenlig med inre säkerhet, 5) avgörande
av kolonialfrågorna under hänsynstagande till
infödingarnas intressen, 6) Rysslands utrymning, 7) Belgiens
utrymning och återställande, 8) utrymning och återställande
av de ockuperade delarna av Frankrike samt gottgörelse
åt denna makt för Preussens orättfärdiga erövring av
Elsass-Lothringen 1871, 9) revidering av Italiens gränser
enl. nationalitetsprincipen, 10) största frihet till autonom
utveckling för de olika folken i Österrike-Ungern, vars
plats bland nationerna borde säkerställas, 11)
Rumäniens, Serbiens och Montenegros utrymning och
återställande, tillträde till havet för Serbien, 12) rätt för
de av den ottomanska regeringen styrda, icke-turkiska
folken till autonom utveckling och Dardanellernas
permanenta öppnande för alla handelsskepp under
internationell kontroll, 13) upprättande av en polsk stat med
tillträde till havet samt 14) skapandet av en allmän
nationernas samorganisation.
Fredskonferensen sammanträdde *8/i 1919 i Paris, där
den hölls under ordförandeskap av Clemenceau. De
besegrade centralmakterna tillätos icke deltaga i
förhandlingarna; Ryssland och de övriga länder, som bildats på
dess territorium, voro, med undantag för Polen, ej alls
företrädda. Övriga makter, som legat i krig med
Tyskland, voro representerade, dock icke Montenegro, vilket
betraktades som inkorporerat i det under Serbiens
konung etablerade kungariket Jugoslavien. Även de
nygrundade rikena Tjeckoslovakien och Polen voro
representerade på konferensen och räknades tillhöra de
allierade och associerade makterna. De främsta ledarna på
kongressen voro ”de fyra stora”, Wilson, Lloyd George,
Clemenceau och italienske konseljpresidenten Orlando,
samt sedan den sistn. i mars 1919 lämnat konferensen
på gr. av en meningsskiljaktighet mellan honom och
Wilson, de tre förstn., ”de tre stora”. Vid deras
enskilda överläggningar fattades alltifrån samma tid de
viktiga principbesluten och de reella avgörandena. Ett
flertal meningsskiljaktigheter framträdde mellan
statsmännen, och enighet uppnåddes endast med stor svårighet.
Alldeles särskilt företrädde Wilson och Clemenceau skilda
meningar, vidare, som ovan sagts, Wilson och Orlando.
För Frankrike var det särskilt angeläget att erhålla
garantier mot ett nytt tysk angrepp, och Clemenceau
krävde av hänsyn till Frankrikes säkerhet, att den tyska
riks-gränsen skulle flyttas tillbaka till Rhen. Han begärde,
att Elsass-Lothringen skulle återlämnas till Frankrike
och Rhenlandet skiljas från Tyska riket som en
autonom buffertstat, Elsass-Lothringens anslutning till
Frankrike mötte icke motstånd, men Wilson, som så
långt som möjligt önskade draga gränserna enl.
nationalitetsprincipen, motsatte sig bestämt Rhen-gränsen.
Enl. hans mening gav en internationell rättsordning
Frankrike en betryggande säkerhetsgaranti. Frågan löstes
genom en rad kompromisser, vilka dock för Frankrikes
del inneburo stora eftergifter. Konferensen beslöt
upprätta Nationernas förbund och inryckte dess stadga som
en första huvuddel i fredsfördraget. Tyskland ställdes
utanför förbundet, det måste till Frankrike avträda
Elsass-Lothringen. Saarområdet skildes temporärt från
Tyskland och ställdes för en tid av 15 år under N. F:s
överinseende, varefter folkomröstning skulle avgöra om
dess framtida statstillhörighet. Rhenlandet skulle under
lika lång tid hållas under allierad militär ockupation. De
två kretsarna Eupen och Malmédy skulle genom
folkomröstning avgöra, om de skulle tillhöra Tyskland el.
Belgien; sistn. makt fick ensam suveränitet över
gränsdistriktet Moresnet. Wilson och Lloyd George lovade, att
U.S.A. och Storbritannien med Frankrike skulle sluta
en mot Tyskland riktad försvarsallians. Emellertid led
Wilsons utrikespolitiska program totalt nederlag i
kongressen; U.S.A. inträdde ej i N. F. och ingick ingen
europeisk allians, varför ej heller någon allians kom
till stånd mellan Frankrike och Storbritannien.
En annan tvistefråga gällde de tyska kolonierna.
Ingen väsentlig meningsskiljaktighet rådde om att
Tyskland skulle avstå dem. Däremot var man oense om
deras framtida ställning. Slutl. enades man om att Japan
skulle erhålla det av Tyskland arrenderade
Kiautschou-området; sina övriga kolonier skulle Tyskland avträda
till de allierade och associerade huvudmakterna, vilka
därefter fördelade dem som mandatområden för N. F.
mellan Storbritannien, Frankrike, U.S.A., Japan,
Sydafrikanska unionen, Australien, Nya Zeeland och
Belgien.
Även i frågan om krigsskadestånd framträdde olika
meningar, i det att Wilson ville begränsa Tysklands
skyldighet att erlägga sådant, medan Clemenceau och Lloyd
George gåvo en mycket vid tolkning åt termen ”skada,
tillfogad civilbefolkningen”, som Wilson brukat under
förhandlingarna om vapenstilleståndet. Då Wilson slutl.
gav vika, visade det sig emellertid, att det skadestånd,
som man ämnade ålägga Tyskland, hade så väldig
omfattning, att det icke gick att slutgiltigt fixera i
fredsfördraget. I detta måste Tyskland i stället förbinda sig
att erlägga de belopp, som den s.k.
skadeståndskommis-sionen komme att fastställa.
I ö. krävdes stora landavträdelser av Tyskland till
Polen: huvuddelen av Oberschlesien, prov. Posen och
större delen av Westpreussen. Danzig med område
skulle bli en fristat i tullunion med Polen under N. F :s
beskydd. S. Ostpreussen skulle genom folkomröstning
avgöra sin statstillhörighet, Memel med område avträdas
till de allierade makterna, som senare hade att avgöra
dess ställning. I Slesvig skulle folkomröstning anordnas,
varvid befolkningen hade att välja mellan dansk och
tysk statstillhörighet.
Detaljerade militära bestämmelser avsågo att så gott
som helt avväpna Tyskland. Hären skulle nedbringas
till 100,000 man värvade trupper med 12 års tjänstetid.
Flygvapen, tungt artilleri och tanks förbjödos, likaså
ubåtar. Flottan reducerades till 6 slagskepp, 6 smärre
kryssare, 12 jagare och 12 torpedbåtar. Landet väster om
Rhen och en 50 km bred zon på ö. flodstranden
demilitariserades. En interallierad militärkommission skulle
övervaka, att bestämmelserna följdes. Slutl. krävde de
allierade utlämnandet av kejsar Vilhelm o. a. tyska
”krigs-brottslingar”.
’/» 1919 överlämnades i Versailles de allierades i detalj
utarbetade förslag till fredstraktat till en tysk delegation,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
