Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - Andra världskriget - Tysk kraftmätning med Storbritannien 1940—41 - Tyskland anfaller österut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
583 Världskrigen 584
förbindelser avskurna och kapitulerade 21/«. Grekland
kapitulerade slutligt ult, och natten till samma dag började
britterna skeppa ut med stöd av Alexandria-eskadern.
All tung materiel samt c:a 16,000 man gingo förlorade i
Grekland. Tyskarna togo Thermopyle 2i/t och Aten 27/«.
Senare besatte axelmakterna de talrika öarna i Egeiska
havet.
För att säkra infarten till Egeiska havet samt för att
beröva britterna flygbaser beslöt Hitler att taga Kreta
genom luftlandsättning. Till utförande av operationerna,
som började planläggas först de sista dagarna i april,
bidrog även, att tyskarna från Kreta kunde utöva ett
flyghot mot Alexandria-eskadern och Egypten. Anfallet
började 20ls och V» var ön helt i tyskarnas händer.
Tyskland anfaller österut.
Den politiska utvecklingen juni 1940—juni 1941. I juni
1940 satte Sovjetunionen ånyo igång aktioner mot sina
grannar i väster. Den första var riktad mot de baltiska
staterna. 14/e tillställdes Litauen ett ultimatum, vari
krävdes omedelbart bildande av en ny, av Moskva godkänd
regering sam landets öppnande för ryska trupper.
Litauen accepterade kraven, och ’»/s ockuperades landet. Motsv.
krav riktades 16/e till Lettland och Estland, som efter att
ha accepterat likaledes besattes av ryska trupper. 26/« kom
turen till Rumänien att motta ett ryskt ultimatum. Häri
krävdes avträdelse av Bessarabien och n. Bukovina.
Även Rumänien gav vika, och 28/s inledde ryssarna
ockupationen av de nyvunna områdena. Icke endast
Sovjetunionen hade territoriella anspråk mot Rumänien. Dess
exempel följdes på sommaren 1940 av Bulgarien, som
begärde det 1913 avträdda s. Dobrudscha, och Ungern,
som krävde Transsylvanien. Båda dessa makter hade
goda relationer till Tyskland och Italien. Förhandlingar
am de territoriella tvistefrågorna inleddes med Bulgarien
i juli och med Ungern i aug. De förra ledde till en
överenskommelse 21/s, vari Rumänien till Bulgarien
avträdde det omtvistade landet; de ungersk-rumänska
mel-lanhavandena avgjordes ”/s genom tysk-italiensk
skiljedom. Vid den s. k. 2:a Wienskiljedomen fastställdes, att
Transsylvanien skulle delas mellan Rumänien och
Ungern. Sistn. land fick huvuddelen av Transsylvanien,
Rumänien tillförsäkrades tysk och italiensk garanti för sina
gränser, den rysk-rumänska gränsen icke undantagen.
Än närmare blev Rumäniens anknytning till Tyskland,
då en inre välvning i landet, vilken utbröt till följd av
landavträdelserna, i sept. ledde till kung Karl II :s
ab-dikation och upprättandet av en diktatorisk regim
under den tyskvänlige Antonescu. I okt. började tysk
militär förläggas till Rumänien. — Även i Finland korsade
tysk-ryska intressen varandra. De försök, som från
svensk och finsk sida gjordes att knyta de två
länderna fastare samman, motarbetades av Sovjetunionen.
Denna framställde på sensommaren 1940 och under
vintermånaderna åtskilliga ganska vittgående krav på
Finland. Bl. a. genomdrevo ryssarna militärtrafik mellan
ryska gränsen och det arrenderade Hangö. I sept.
öppnade tyskarna en motsv. militärtrafik från Rovaniemi
till Kirkenes över finskt territorium.
Redan på sommaren 1940 var den tysk-ryska vänskapen
märkbart svalare, och redan vid denna tid torde Hitler
ha börjat överväga att söka vinna kriget genom ett
segerrikt fälttåg mot Sovjetunionen. Förhandlingar
på-gingo dock alltjämt om att fastare utbygga den
tyskryska vänskapen trots misshälligheterna. 27/s 1940 avslöto
Tyskland, Italien och Japan den s. k. tremaktspakten,
vari vart och ett av dem förklarades vara ledande inom
sitt respektive ”storrum”. I pakten förklarades, att den
icke berörde någonderas relationer till Sovjetunionen,
och ls/io inbjöds denna makt att ansluta sig till
densamma. Förhandlingar fördes härom i Berlin 12/n—13/n direkt
mellan Hitler och Molotov, men meningsskiljaktigheter
framträdde på många punkter, bl. a. rörande
Balkanhalvön och Finland. Tyskarna utarbetade dock ett utkast
till ett fördrag, vartill även Sovjetunionen skulle ansluta
sig, men denna svarade 26/u, att den var beredd att
ansluta sig endast om de tyska trupperna omedelbart
lämnade Finland, om Bulgarien tillerkändes Sovjetunionens
säkerhetszon och om en rysk bas för land- och
sjöstridskrafter finge upprättas vid Bosporen och Dardanellerna.
Icke långt härefter gav Hitler M/is order om att den
tyska krigsmakten skulle vara beredd att i maj gå till anfall
mot Sovjetunionen (Plan Barbarossa).
I jan. 1941 förlädes tyska trupper i stort antal till
Rumänien och i mars till Bulgarien. Redan ,7/i lät ryska
regeringen varna den tyska. Den betraktade inmarschen
i Rumänien som en kränkning av sina säkerhetsintressen.
Den tyska regeringen svarade, att trupprörelserna voro
riktade mot Storbritannien och Grekland, ej mot
Sovjetunionen el. Turkiet. Ännu allvarligare föllo orden,
när tyskarna i mars marscherade in i Bulgarien. När
i slutet av månaden den sittande tyskvänliga regeringen
i Jugoslavien störtades och ersattes av en antitysk
ministär, avslöt Sovjetunionen genast en vänskapspakt med
landet. När ungerska trupper beredde sig att rycka in i
Jugoslavien, fick Ungern en kraftig officiell
tillrättavisning av Moskva. Men kort efter det att tyskarna krossat
det jugoslaviska motståndet, svängde den ryska
regeringen. Redan i april avslöt Sovjetunionen en
nonaggres-sionspakt med Japan, som var Tysklands bundsförvant;
i verkligheten kom pakten dock att vara direkt
ofördelaktig för Tyskland men för en tid gagna de båda
kontrahenterna. Naturligtvis besvarades de hotande tyska
truppkoncentrationerna mot Sovjetunionen med ryska militära
motåtgärder, men så sent som 6/« 1941 utfärdades en
officiell rysk kommuniké, som förklarade, att Tyskland ej
ställt några krav på Sovjetunionen. Utan att akta på de
invändningar, som särsk. det tyska utrikesdep. gjorde,
lät Hitler 22/s den utarbetade militärplanen för angrepp
mot Sovjetunionen gå i verkställighet. Vid Tysklands
sida inträdde Rumänien, Ungern och Finland i kriget
mot Sovjetunionen.
Den tyska offensiven mot Ryssland !2/e 1941—våren
1942. Den av Hitler ls/ia 1940 utgivna ordern att angripa
Sovjetunionen avsåg att ”med ett snabbt fälttåg krossa
Sovjetryssland”. Förberedelserna skulle vara avslutade
15/s 1941. I Balkan-fälttåget hade sammanlagt 32 div. satts
in med anledning av det opåräknade anfallet mot
Jugoslavien, då det däremot urspr. räknats med c:a 10 mot
enbart Grekland. Då huvuddelen av dessa divisioner
erfordrades mot Ryssland, ändrade Hitler anfallsdatum
till 22/s, en försening på c:a 5 veckor.
I det genom Rokitnoträsken i en sydlig och en nordlig
hälft skilda operationsområdet förlädes kraftsamlingen
till det n. området. Här grupperades 2 armégrupper.
Den s. av dessa, ”mellersta armégruppen” under
fältmarskalk v. Bocks befäl, hade till uppgift att från
området kring Warszawa anfalla och tillintetgöra de ryska
styrkorna i Vitryssland. Därefter skulle starka delar av
armégruppen svänga av mot n. för att i samverkan med
”norra armégruppen” under fältmarskalk v. Leeb, som
från Ostpreussen skulle anfalla mot Leningrad, taga
denna stad. Först därefter skulle huvudanfallet fortsätta
mot Moskva. Endast ett oväntat snabbt sammanbrott av
det ryska motståndet kunde medge, att ett försök gjordes
att nå båda målen samtidigt. Den armégrupp, som fanns
s. om Rokitnoträsken, ”södra armégruppen” under
fältmarskalk v. Rundstedt, skulle rikta sitt huvudanfall mot
Kiev för att med starka pansarförband från n. v. längs
Dnjepr rulla upp de ryska styrkorna väster om denna
flod. Tyska och rumänska förband skulle på s. flygeln
trygga rumänskt territorium och binda motstående
styrkor. Efter de inledande operationerna skulle man i n.
snabbt taga Moskva för att vinna en avgörande politisk
och ekonomisk framgång samt i s. ockupera det
ekonomiskt viktiga Donets-bäckenet. På n. flygeln avsågs
finska armén binda starkast möjliga ryska krafter
genom anfall på ömse sidor om Ladoga, varjämte Hangö
skulle tagas. Till Nordfinland skulle, delvis genom
Sverige, överföras styrkor från Norge för att säkra
Petsa-moområdet samt i förening med finska förband avskära
Murmanskbanan.
Operationerna på östfronten leddes av arméchefen,
fältmarskalk v. Brauchitsch med generalöverste Halder
som generalstabschef. De sammanlagda styrkorna voro
ungefärligen följ.: i Finland 17 finska och 5 tyska div.,
på östfronten 140 tyska div., varav 19 pansardiv., samt
c:a 10 rumänska div., vartill kommo ett par ungerska,
1 spansk och 3 italienska div., sammanlagt c:a 180. i:a
luftflottan (generalöverste Keller), 2:a luftflottan
(fältmarskalk Kesselring) och 4:e luftflottan (generalöverste
Löhr) med det rumänska flygvapnet understödde de olika
armégrupperna norrifrån räknat. Sammanlagt torde högst
2,000 flygplan ha disponerats.
Den ryska armén var under stark upprustning.
Utbildningstiden var vanl. 2 år och de personella
resurserna mycket stora (c:a 25 mill. män i åldern 20—34 år
1941). Rustningsindustrien var omfattande och
materiel-läget ganska gott. En stor svaghet låg i det högre
befälets osjälvständighet och bristande utbildning. Det ryska
flygvapnet var omfattande (c:a 4,000 flygplan), men
kvaliteten hos såväl flygplan som den flygande personalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
