Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västergötland - Geologi - Terrängformer och vattendrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
649
Västergötland
650
Geologi. Berggrunden i V. består till
större delen av urberg, inom vilket olika slags
gnejser, tillhörande de sydvästsvenska gnejserna,
dominera. Huvudmassan av dem ha varit graniter
och med dem sammanhörande grönstenar, men
även suprakrustala sediment ha ingått däri. V:s
gnejser kunna indelas i 2 huvudtyper. Gränsen
mellan dem följer i stort sett en linje längs
Kinnevikens v. strand—sjön Mjörn—Kungsbacka.
Väster om denna linje uppträder huvudsakl.
medelko rnig, grå gnejs, vars färg bestämmes av den
förhärskande gråa kalknatronfältspaten jämte
rikligt förekommande mörka mineral (biotit,
hornblände) och låg halt av kvarts och
kalifält-spat. I den grå gnejsen uppträda ofta
omväxlande ljusa och mörka band, sammansatta av ljusa
el. mörka mineral och bäddar av mörk amfibolit.
ö. om linjen Kinneviken—Mjörn är finkornig
röd gnejs rikligt representerad. Den har salisk
karaktär, och den röda färgen härrör från
förhärskande kalifältspat. Emedan denna gnejs ofta
innehåller små kristaller av järnmalmsmineralet
magnetit, brukar den kallas järngnejs. Vid
kemisk vittring ger detta mineral grundvattnet i
s. v. Sverige dess vanl. järnhaltiga karaktär.
Denna röda gnejs sträcker sig i V. från Vänern
i n. ned i Småland i s. och till trakten strax
bortom Tidan i ö. I V:s n. ö. hörn och särsk.
kring sjön Unden anstå massiv av urgranit,
tillhörande ö. Mellansveriges äldre urberg, medan
ett stråk av yngre granit, basisk
karlsborgsgra-nit, utbreder sig mellan den röda
gnejsformationen och Vättern. Till senalgonkiska avlagringar
räknas visingsöformationen, som uppträder i ett
2—4 km brett bälte längs Vätterns strand
mellan Gällö och Karlsborg samt dessutom i smärre
isolerade fält dels längre mot s. (i Habo), dels
ö. om sjön Skagern. Formationens övre
bildningar bestå av vita, grå el. röda sandstenar,
växellagrande med röda el. grågröna lerskiffrar.
Under början av paleozoisk tid sjönk större delen
av V. under havets yta. På den dåtida
havsbottnen avsattes de kambrosiluriska avlagringarna,
varav betydande delar finnas kvar i landskapets
n. hälft, där de bilda V:s platåberg. De äro
begränsade till huvudsakl. 3 områden. Längst i v.
ligga Halle- och Hunneberg, i n. ligger
Kinne-kulle ö. om Kinneviken och i s. det största
området, Billingen—Falbygden, som bildar en
triangel mellan övre Tidan, en punkt n. om
Billingen och en annan punkt s. v. om Mösseberg.
Isolerade från det senare området ligga spridda
kambriska sandstensförekomster n. om Billingen,
varav Lugnås-berget är den största. Gemensamt
för V:s platåberg är att kambrosiluren vilar
direkt på en stor, jämn urbergsyta, den
subkam-briska denudationsytan. Den kambriska
sandstenens bottenkonglomerat kan iakttagas vid Vänerns
strand s. om Råbäcks hamn. På urbergsytan
vilar inom V:s 3 kambrosilurområden den 22—24
m mäktiga kambriska sandstenen, överlagrad av
ett likaledes kambriskt och ung. lika tjockt
alun-skifferlager. Se vidare Halle- och Hunneberg,
Billingen, Kinnekulle och Lugnås.
Jordlagren. V. kan indelas i 5 jordarts-
regioner: 1) Billingen—Falbygdens
kambrosilur-område (lera jämte moränlera 35% av
landarealen, myrar 10% och kalt berg 5%), 2)
Vä-nerbäckenets berg- och lerområde, som består av
a) Lidköping—Vara—Grästorp-traktens ler- och
sanddistrikt (lera 45 %, sand 25 %, kalt berg
15 %) och b) Mariestads-traktens morän- och
lerdistrikt (morän 40 %, lera 30 %, kalt berg
5%), 3) västra V:s berg- och lerområde (intill
55 % kalt berg, lera i sprickdalar 20 %), 4) s. ö.
V :s morän- och grusområde, rikt på myrar (morän
55%, isälvsgrus 10%), och 5) Tivedens
morän-och myrområde (kalt berg 10%, myr 35%).
Större isälvsavlagringar anträffas mest i ö. V.
Särskilt anmärkningsvärda äro de på krönet av
Hökensås. De uppvisa dödis-topografi och bilda
ett fält av ovanlig storlek, c:a 35 km långt och
intill 6 km brett. Fältets s. del kallas Svedmon.
Större rullstensåsar äro Nissaåsen och
Ambjörn-arpsåsen i Kinds hd, Ulricehamnsåsen och
Hol-mestadsåsen. Under inlandsisens avsmältning
upp-stodo större isdämda sjöar, ss. i Vätterns
bäcken, i Ätrans och Tidans övre dalgångar, vari
sediment avsattes. Dylika kunna iakttagas t. ex.
ö. om Ålleberg i Rännefalans golvplana
sandslätter. Vid de isdämda vattnens avtappning
åstadkommos storartade erosionsdalar, särsk. på
Falbygden n. om Plantaberget, ss. Daladalen och
Djupadalen samt Åsledalen. Randbildningar av
isälvs- och moränmaterial finnas i Axvalla hed
och i det praktfulla dödis-landskapet med sjöar
och åsnätkomplex v. om Billingen i Valle hd.
Vackra ändmoräner uppträda v. om Karlsborg,
kring ösan ö. om Skövde, i Skånings-Äsaka n.
om Skara, i Rådaåsen v. om Lidköping och i
Hindens udde på v. Kålland. Det senglaciala
havet täckte stora delar av V. och nådde i s.
ned till trakten
Herrljunga—Mösseberg—Nord-billingen. Högsta kustlinjen (M. G.) ligger 136
—147 m ö. h. på Tivedens v. sluttningar, 125 m
på Kinnekulle, 115 m i Alingsås-trakten och 92,5
m ö. om Göteborg. Rikt förgrenade,
fjordlik-nande armar sköto upp längs Storåns, Viskans
och Häggåns dalgångar till 85 m ö. h. vid
Seglora. På gr. av inlagrade skikt av moiga
jordarter i floddalarnas sediment kunna lätt
förödande skred inträffa, när dessa jordarter bli
vat-tengenomdränkta (Tidan-skredet % 1946,
Surte-skredet 29/9 1950).
Terräng former och vattendrag. S. ö. V. har
del i det sydsvenska höglandet, som skjuter ut
mot v. till trakten strax ö. om Alingsås, mot n.
till Falbygden och längs Hökensås till
Hjo-trakten. Högsta punkten är Galtåsen (359 m ö. h.)
ö. om Ulricehamn, men även s. delen av Hökensås
når n. om Mullsjö upp till 354 m; i n. ö. tränga
utlöpare från Kilsbergen ned i Tiveden (244 m).
Ett framträdande drag i V:s terrängformer äro
platåbergen, som äro rester efter ett en gång
sammanhängande täcke av kambrosiluriska
bergarter. Genom denudationen har detta täcke
flerstädes förstörts, så att de nuv. platåbergen ligga
långt åtskilda. Billingen—Falbygdens
kambro-silurområde är genom ett dalnät uppdelat i 7
rest-berg, som omges av c:a 100 m höga branter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
