- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 22. Vaner - ÖÄ /
691-692

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Väteperoxid, vätesuperoxid - Vätesvavla - Vätgas - Vätsketryck - Vättak - Vättar (folktro) - Vätte (jaktväsen) - Vätteljus - Vättern - Vätteros, fjällrot - Vättle, Ale och Kullings domsaga - Vättle härad - Vättlösa - Vätö - Vävarfinkar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

691

V ätes va via—V ä var finkar

692

ter anlagra kristallväteperoxid, t. ex.
K2CO3.2H2O2. — V. har fått en
uppseendeväckande militär användning som drivmedel i
robotbomber, raketer, reaktionsdrivna flygplan,
undervattensbåtar m. m.

Vätesvavla, kem., se Svavelväte.

Vätgas, dets. som väte (se d. o.).

Vätsketryck, se Hydrostatik.

Vättak, sn i Skaraborgs län, Vartofta hd, vid
övre Tidan, s. om Tidaholm; 14,93 km2, 161 inv.
(i955)- Småkuperad skogs- och jordbruksbygd.
405 har åker. Kyrka av timmer uppf. 1718.
Ingår i Valstads, Kymbo, V:s och Suntaks
pastorat i Skara stift, Vartofta kontrakt Tillhör
storkommunen Dimbo.

Vättar, i nordisk folktro övernaturliga väsen,
knutna till en viss plats som skyddsandar. V.
voro jordens, skogarnas och bergens verkliga
herrar, naturens ”rådande”, ”råd”, som de också
kallas. De fingo ej oroas eller förtörnas, och
genom offer borde man göra dem blida och vänliga.

Vätte, jaktv., se Vette.

Vätteljus, se Belemnit.

Vättern, Sveriges näst största sjö; 1,900 km2;
88,5 m ö. h.; längd 130 km; största bredd 31 km.
Största uppmätta djupet är 128 m. — Namnet
är en urgammal beteckning för vatten och besl.
med detta ord.

V. är belägen i en gravsänka mellan öster- och
Västergötland, Närke och Småland. En djupränna
går utefter ö. stranden mellan Motalaviken och
Jönköping. Längs förkastningslinjerna äro
stränderna höga. Endast i n. delen finnes skärgård
med Röknenöarna och Aspöarna samt den långt
inträngande viken Alsen-Kärrafjärden. På v.
sidan står V. genom Rödösund i förbindelse med
Bottensjön och i s. vid Jönköping med
Munksjön. På ö. sidan i Motalaviken avrinner V.
genom Motalaström. I V:s s. del ligger den 14 km
långa Visingsö. Bland V:s många, relativt små
tillflöden märkas Mjölnaån, Röttleån och
Hus-kvarnaån från ö., Tabergsån i s. och Forsviksån
till Bottensjön i v. Enl. regelbundna
vattenstånds-observationer, som finnas sedan 1858, är
medelvattenståndet 88,48 m ö. h. samt högsta och lägsta
vattenståndet 89,08 (1867), resp. 87,97 m ö. h.
(1934). Vid utloppet är nederbördsområdet
6,360 km2. Naturliga avrinningen är mycket jämn,
högst 100, lägst 9 och i medeltal 43 m3/sek.
Genom Göta kanal står V. i förbindelse med
Östersjön och Vänern. För förbättring av
vattenkraften vid de staten tillhöriga kraftverken i
Motalaström genomfördes 1928 en dygns- och
vecko-reglering, varvid tappningen varierades men
under en vecka i medeltal var lika med den
naturliga. Märkbar förändring av vattenstånden i V.
förorsakades ej härav. Sedan 1940 är regleringen
utökad så, att V. vid låga vattenstånd får höjas
intill 9 cm över naturligt vattenstånd.
Regleringen sker vid den 2 km nedom utloppet belägna
dammen för Motala kraftverk, och rensningar ha
utförts i utloppet. Sedan 1946 behandlas vid
vattendomstolen en ansökan om att få öka
regleringen genom att tidvis även sänka vattenstånden
under de naturliga. — Litt.: J. Bohman, ”Wettem

Vätteros.

och dess kuster” (2 bd, 1834—
40); F. Bergsten, ”The seiches
of Lake Vetter” (i Geografiska
annaler, 1926).

Vätteros, f j ä 11 r o t,
La-thraè’a squamäria, till fam.
snyltrotväxter (Orobanchaceae)
hörande ört med lång, grenig,
vit jordstam, beklädd med tätt
sittande, tjocka fjäll. Från
denna uppskjuta 1—2 dm höga
stänglar med ljusröda,
tvåläppiga blommor i ensidig klase.
V. växer parasitiskt på rötterna
av hassel, asp o. a. lövträd och
förekommer i Sverige täml.
sällsynt upp till Gästrikland.

Vättle, Ale och Kullings domsaga, i
Älvsborgs län, under Hovrätten för v. Sverige,
omfattar Ale, Vättle och Kullings härader; ett
tingslag (tingsställen: Alingsås och Älvängen).

Vättle härad i Älvsborgs län, mellan sjön
Mjörn i n. ö. samt Göta älv och Göteborg i s. v.,
omfattar socknarna Angered, Bergum, Stora
Lundby, Lerum och Skallsjö. Tillhör Ale-Vättle
fögderi samt Vättle, Ale och Kullings domsaga.

Vättlösa, sn i Skaraborgs län, Kinne hd, på
slättbygden s. ö. om Kinnekulle; 33,58 km2, 566
inv. (1955). i,57i har åker. Kyrka från romansk
tid. Ingår i Götene, Holmestads, V. och Ledsjö
pastorat i Skara stift, Kinna kontrakt. Tillhör
Götene köpings storkommun.

Vätö, sn i Stockholms län, Bro och Vätö
skeppslag, n. om yttre delen av Norrtäljeviken ;
62,07 km2, 850 inv. (1955). Omfattar kring det
långsträckta, smala Vätösund (färj förbindelse)
ett fastlandsområde och den betydande Vätön
(33,84 km2), samt s. ö. därom en betydande
skärgård med bl. a. Lidö, Tyvö och n. Gisslingö.
1,012 har åker. Tätort: Harg (210 inv. 1951).
Tornlös medeltidskyrka. Ingår i V. och
Björkö-Arholma pastorat i Ärkestiftet, Lyhundra
kontrakt. Tillhör storkommunen Lyhundra.

Vävarfinkar, Spermestinae, underfam. av
vävarfåglarna, äro små fåglar med antingen kort
och tjock el. smal, kägellik näbb. De äro
vanliga burfåglar (inalles ett 30-tal i Sverige),
varvid de förra kallas ”amadiner”, de senare
”astril-der”, hela gruppen ”praktfinkar”. De livnära sig
av frön, äro livliga, sällskapliga fåglar med
vacker dräkt och förekomma allmänt i Afrika,
Ost-indien och Australien. Till amadinerna hör r i
s-fågeln el. risfinken från Java, Sumatra
och Malacka. Huvudet är svart med vita kinder,
kroppens övre del grå, undersidan blekt vinröd
och den tjocka näbben rosenröd. Längden är
omkr. 13 cm. Amaranten,
dvärgastril-den, lilla el. röda astrilden, Lagonosticta
senegala (minima), är hemmahörande i
Västafri-ka och når en längd av 10 cm. Hannen är
övervägande purpurröd, honan brun (se bild vid
Astrilder). Näbben är röd med svart rygg.
Blodfinken, Lagonosticta brunneiceps, lever
i ö. och s. Afrika. Den är något större än
föreg. art, som den liknar till färgen.
Bakhu

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:23:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfgb/0430.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free