Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öland - Geologi - Klimatet - Växtvärld - Befolkning och bebyggelse - Ekonomisk geografi - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
909
Öland
910
hör Kalmar län och Växjö
stift.
Geologi. Ö:s
berggrund uppbygges helt av
lagrade bergarter,
tillhörande de kambriska .och
ordo-viciska systemen och
utgörande en rest av de
bild
ningar, som under den kambrosiluriska
sedi-mentationscykelns tidigare skeden avsattes
utmed det dåvarande östersjöbäckenets v. rand.
Det underkambriska havets strandzon, markerad
genom sandstenskonglomerat och sandstenar,
återfinnes på Kalmarsunds fastlandssida. Till
följd av östlig lagerstupning möta successivt
yngre led av lagerserien, ju längre man
förflyttar sig mot ö. Den underkambriska
sandstenen är känd företrädesvis genom
djupborrningar. Mellankambriska Ij usgröna
till mörka lerskiffrar, med kalkstensinlagringar
och tunnlagrade grå till brunaktiga sandstenar,
intaga strandremsan mellan v. landborgen och
Kalmarsund, från Ventlinge i s. till Horns
udde i n. Den överkambriska lagerserien
är normalt utbildad som alunskiffer med or sten
endast på s. ö. — Den samlade mäktigheten av
de anstående kambrosiluriska sedimenten kan
beräknas till 200 å 225 m.
Mångenstädes äro jordlagren helt bortspolade,
så att kal alvarmark uppkommit (jfr Alvar).
Betydelsefullast ur terrängsynpunkt äro de av
vågorna anhopade strandvallarna, som bilda dels v.
landborgens krön mellan Borgholm och
Deger-hamn, dels den s. k. ö. landborgen längs öns ö. sida.
Klimatet är milt och mera maritimt än den
närliggande fastlandskustens. På vintrarna kan
dock en pinande vind, den s. k. fåken, vara
mycket oangenäm, särsk. på Alvaret.
Växtvärld. Särskilt karakteristiskt för ön är
det s. k. alvaret (se Alvar). Stäppvegetationen
är gles och öppen, rik på mossor och lavar,
torr-hetsälskande gräs och örter samt dvärgbuskar.
Lundar och lövängar äro vanliga i ö:s v.
kustland nedanför landborgen, men lövskog
förekommer här och var i det inre, särskilt på mell.
ö. Barrskogarna finnas mest på n. Ö.
Befolkning och bebyggelse. 1805 var
folkmängden 22,280, 1865 37,681, 1880 38,056, 1900 30,408,
1920 28,154, 1930 27,295, 1940 27,161 och 1950
25,9O5. Omkr. 1865 börjar ett skede med
stagnerande befolkningstal, som efter 1880 avlöstes av
en befolkningsminskning, beroende på emigration
i stor skala som en följd av 1880-talets stora
jordbrukskris. Omkr. 17,000 ölänningar
emigrerade, huvudsakl. till U.S.A. 1881—1930, varav
c:a 6,000 sedermera återvänt, ö. är en av de
få bygder i Sverige, där byn som
bebyggelseform bibehållits, trots laga skiftet. Den forna
bebyggelsen, som utgjordes av långa radbyar,
oftast lokaliserade till landborgarna el. deras
omedelbara närhet, befinner sig dock i
upplösning. Endast i ett fåtal byar, ss. i Långlöt,
Karlevi och Vickleby, kunna nämnvärda rester
av de gamla radbyarna spåras.
Schematisk tvärprofil genom Öland.
A urberg, B underkambrisk sandsten, C oelandicusskiffer, D
paradoxissimus-sandsten, E överkambrisk och underordovicisk alunskiffer med orsten, F
ceratopygekalksten och -skiffer samt ortocerkalksten, G chasmopskalksten.
Ekonomisk geografi. Jordbruk har varit och är
alltjämt ö:s huvudnäring. ö:s åkerjordar äro rika
på kalk men fattiga på kali och spec. fosforsyra. Den
redovisade åkerarealen var endast 25 har större 1953
än 1944. Karakteristiskt för ö. är den höga
brödsädes-och kornodlingen och den ringa havreodlingen.
Olje-växternas (främst höstraps) andel av åkerarealen har
stigit betydligt sedan 1944, och ö. ligger relativt sett
närmast efter Malmöhus läns slättbygd.
Köksväxtod-lingen är ett markant drag i öländskt åkerbruk, och
såväl relativt som absolut kommer ö. i detta avseende
på 3æ plats, närmast efter de båda skånelänen. Den
bedrives mest på kustslätten i trakten av Mörbylånga.
Mest odlas lök, därnäst kommer bruna bönor.
Boskapsskötseln kommer näst jordbruket i
betydelse. Av ålder har det kalkrika betet gjort ö.
lämpat för hästavel. Nötkreaturen bestå i första hand
av svensk röd boskap samt i mindre omfattning svensk
låglandsboskap.
Skogsbruk. Vid riksskogstaxeringen 1927 täckte
den skogsproduktiva marken 177 km2 (13,2 °/o) av ö:s
landareal. Böda sn (jfr d. o.) hyser Vs av
skogsmarken, resten är spridd över öns v. del s. om Borgholm.
Lövskogarnas höga andel (47,7 °/o) är anmärkningsvärd.
Böda kronopark är intressant genom förekomsten av
stora bestånd av idegran och inplanterade utländska
barrträd. Skogsmarkens fördelning på
skogsägargrup-per var 1944: kronoskogar 1,4 °/o, övriga allmänna
skogar 35,7 °/o, aktiebolagsskogar o,s °/o och övriga enskilda
skogar 62,1 °/o.
Fiske. Folkräkningen 1945 redovisade för Ö. 233
förvärvsarbetande personer med fiske som
näringsfång. Av dessa voro 75 bosatta på n. ö., varav 38 i
Böda sn. De ekonomiskt viktigaste fiskslagen äro
strömming, ål, gädda, lax och flundra.
Industri. Jord- och stenindustrien är ledande
industrigren med kalksten som råvara. Största företag
äro Ölands cement ab:s cementfabrik och kalkbruk i
Degerhamn, S. Möckleby, och Ölands ytong ab:s
gas-betongfabrik i Grönhögen, Ventlinge. — Sedan statens
sågverk vid Grankullaviken i Böda nedlades i början
av 1950-talet, finnes ingen större träindustri på Ö.
— Inom livsmedelsindustrien märkas Svenska
sockerfabriks ab:s vitsockerbruk i Mörbylånga och
konservfabriker i Borgholm och Mörbylånga m. m.
Sjöfart. ö:s viktigaste hamnar äro Borgholm,
Degerhamn, Färjestaden och Grönhögen. Mindre
hamnplatser äro Mörbylånga, där 1952 c:a 14,000 ton socker
lastades, St. Rör, Sandvik och Byxelkrok. Sammanlagt
lastades s. å. i ö:s alla hamnar c:a 29,000 ton
oarbetad och arbetad kalksten.
Kommunikationer, ö. genomdrages på
längden av en statsägd, smalspårig järnvägslinje mellan
Böda i n. och Ottenby i s. med en längd av 153 km.
Knutpunkt för samfärdseln är Färjestaden, som med
flera dagliga turer året om står i färjeförbindelse med
Kalmar.
Historia. Märkligast bland ö:s fasta
fornminnen äro de tiden före 500 e. Kr. tillhörande
husgrunderna av ”kämpgravstyp”
(”jättestugorna”), till antalet över 300, samt de 15
bygde-borgarna (se bild 1 å pl. vid Borg och bild vid
Bygdeborg).
Landskapet har från den historiska tidens
början hört till det svenska väldet, ö. har utgjort
en särskild lagsaga; i kyrkligt avseende hörde
det till omkr. 1600 till Linköpings stift, därefter
till Kalmar stift, och hör nu, efter dettas
upphörande, till Växjö stift. Under den tidigare
medeltiden torde Köping ha varit av betydelse
som handelsplats; under senare medeltiden har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
