Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öronsjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fistelbildningar i ytterörat äro ej ovanliga; de
härstamma från rester av under fosterlivet existerande s. k.
gälfickor och kunna ge anledning till uppkomsten av
cystabildningar och variga inflammationer. På gr. av
sitt utsatta läge blir ytterörat lätt säte för
skadegörelser av olika slag, bland vilka särsk. frostskador kunna
framhållas. Genom hårda slag el. stötar (t. ex. vid
boxning) inträder ofta mellan brosk och broskhinna en
blödning, som kommer ytterörat att våldsamt svälla
upp, s. k. othematom, som efter utläkningen
leder till en skrumpning och deformering av organet,
varvid uppstår ett s. k. blomkålsöra. Bland andra
sjukdomar i ytterörat kunna nämnas inflammationer i hud
och brosk samt eksematösa förändringar.
b) Hörselgångens sjukdomar. Vanligast
av alla abnorma tillstånd här är vaxproppen,
uppkommen genom en anhopning av ett alltför rikligt
avsöndrat öronvax. Så länge hörselgången icke är helt
utfylld, förmärkes i regel icke någon ändring av
hörseln. Men ofta behövs det endast, att en liten
vattendroppe vid badning etc. kommer in i gången, för att
tilltäppningen plötsligt skall bli total, vilket medför
en kraftig hörselnedsättning. Behandlingen består i en
försiktig utspolning. Vid äldre vaxproppar måste vaxet
först lösas upp genom indrypning av svag sodalösning
(1 %). En tilltäppning av hörselgången kan även
komma till stånd på så sätt, att främmande
kroppar utifrån införas i gången. Detta förekommer
vanl. hos barn, som på lek stoppa in något föremål. I
regel bör då utspolning företagas. Ofrivilligt kunna
halmstrån etc. ge skador på trumhinnan och genom
trumhålan ge upphov till livsfarliga komplikationer
från innerörat. Inflammation i
hörselgången (otitis externa) förekommer under 2
former: dels en mera utbredd, dels en begränsad, mera
liknande en finne. Den förstn. formen består i regel
av en eksematös förändring i hörselgångens hud och
karakteriseras av klåda och flytning från örat. Denna
form kan någon gång vara orsakad av en svamp och
kallas då otomykos. Den andra formen är i regel
mycket smärtsam och kännetecknas av en intensiv
tryckömhet över mynningen av hörselgången.
Karakteristiskt för sjukdomar i hörselgången är, att de i
regel ej påverka hörseln i någon högre grad. Vid
behandlingen av de eksematösa formerna av
hörselgångens sjukdomar kan man t. ex. först behandla med
utspädd Burows lösning för att, när flytningen upphört,
fortsätta med olika salvor, innehållande svavel el.
tjära. Behandlingen av den begränsade formen av
hörselgångssjukdomar består i våtvarma omslag och ev.
öppnande av varhärden kirurgiskt. Inflammation av
trumhinnan (myringitis) ensam är rätt sällsynt;
den läkes dock vanligen snabbt. Vid bristning av
trumhinnan (vid slag, explosion el. dyl.) bör den skyddas
med en steril bomullstuss.
c) Mellanörats sjukdomar. Vid
förkylning inträder lätt en tilltäppning av
örontrumpeten genom katarral
ansvällning av dess slemhinna (salpingitis). Luft
kan då icke, som normalt vid sväljningsrörelserna,
passera från nässvalgrummet upp i mellanörat. Luften i
trumhålan kommer därför att småningom uppsugas
av de omgivande vävnaderna, trycket gentemot luften
i hörselgången minskar, och trumhinnan pressas inåt
i en abnorm ställning. Detta medför en
hörselrubbning, som hos många människor är ett konstant
symtom vid varje förkylning. Med tillbakagång av
katarren går symtomet oftast över men blir ibland
bestående för längre tid. Genom inblåsning av luft i
trumhålan genom örontrumpeten går tillståndet vanl. raskt
till hälsa. I andra fall övergår katarren i ett akut
inflammatoriskt tillstånd, som också kan uppkomma
direkt utan föregående symtom på tilltäppning av
örontrumpeten. Det uppstår en akut
mellanöreinflammation. Orsaken till denna är alltid en
infektion, i de allra flesta fall uppkommen genom en
transport av bakterier från näsa el. nässvalgrum
genom örontrumpeten upp i mellanörat. Insättandet av
en akut mellanöreinflammation (otitis media acuta) är
i regel förbundet med svåra, huggande smärtor och
temp.-stegring. Bryter varet igenom trumhinnan,
uppkommer oftast omedelbar smärtlindring, och örat
börjar flyta (otorré). Flytningen är i början tunn,
ofta blodig, blir sedan slemmig el. slemmigt varig för
att sedan i de gynnsamt förlöpande fallen successivt
minska och till sist försvinna. Under det
inflammatoriska stadiet är hörseln alltid mer el. mindre försvagad
men skall helt återkomma, när processsen läker ut.
Den akuta mellanöreinflammationen behandlas numera
i de flesta fall med sulfapreparat el. antibiotica.
Viktigt är här, att behandlingen med dessa läkemedel
påbörjas tidigt i sjukdomsförloppet och att den ej
avslutas för snart. Om varet vid den akuta
mellanöreinflammationen ej själv bryter igenom trumhinnan,
brukar man ofta medelst ett litet snitt i denna
(myringotomi, paracentes) skaffa avflöde för varet. För
att varet ej skall stagnera i hörselgången, brukar man
spola denna ett par gånger om dagen med sterilt
ljumt vatten el. 4 % borsyrelösning. Den läkta akuta
otiten efterlämnar stundom en torr perforation i
trumhinnan. Den behandlas bäst med en cellofanprotes
men den kan slutas även genom kirurgiskt ingrepp
(myringoplastik). Rätt skött sprider sig den akuta
mellanöreinflammationen sällan till benet i de
luftförande cellerna i det vårtformiga utskottet bakom örat.
Denna komplikation, akut mastoidit, hör
alltså numera till sällsyntheterna, och ännu mera sällan
sprider sig inflammationen vidare till hjärnhinnor el.
den stora blodåder, som passerar genom det
vårtformiga utskottet. Vid dessa komplikationer är
behandlingen kirurgisk. I anslutning till en försummad akut
mellanöreinflammation kan en kronisk
varbildning (otis media chronica) komma till stånd. I
många fall börjar emellertid denna rätt omärkligt för
patienten. Symtomen äro här en ständig flytning el.
omväxlande flytning och fria perioder. Alltid är
trumhinnan skadad med hål in till trumhålan. Beroende på
lokalisationen av detta hål, den s. k.
trumhinneperforationen, skiljer man i stort sett på 2 typer av
kroniska otiter; vid den ena sitter öppningen mer el.
mindre i trumhinnans mitt och når icke fram till
hörselgångsväggen, vid den andra är detta däremot fallet.
Den första typen representerar kroniska otiter, där
den sjukliga processen huvudsakl. varit lokaliserad till
slemhinnan; den är ett täml. oskyldigt lidande. Så är
icke fallet vid den andra typen. Här har också benet
angripits, och genom öppningen, som går under
benämning av randstående perforation, kunna
hörselgångens ytliga hudceller, epitelet, växa in i
mellanörat och de innanför liggande håligheterna under
utbildning av växtliknande produkter
(cholesteatom), som genom sitt tryck förstöra benet och
småningom kunna öppna vägar in till hjärnhinnorna el.
innerörat. Det har visat sig, att de kroniska
mellanöreinflammationerna äro föga påverkbara av de
moderna läkemedlen. Man måste därför fortfarande i de
flesta fall tillgripa operation. En dylik är oftast
nödvändig, om perforationen är randstående. Även i fall
med central perforation har man nu också börjat
operera, framför allt för att förbättra en nedsatt hörsel.
d) Innerörats sjukdomar. Dessa gå under
namn av labyrintit och kunna vara av såväl
akut som kronisk art. I regel äro de inflammatoriska
och uppträda i anslutning till akuta el. kroniska otiter.
De mest framträdande symtomen äro ofta våldsamma
jämviktsrubbningar, yrsel och illamående samt dövhet.
De innebära stora risker för individen, då
inflammationen från mellanörat kan gripa över på
hjärnhinnorna. Behandlingen är kirurgisk. En icke
inflammatorisk form av inneröresjukdom är Ménières sjukdom.
Den karakteriseras av hastigt påkommande yrselanfall,
samtidigt som sus uppkommer, vanl. endast i det ena
örat. Anfallet går i regel över på ett par minuter
för att på nytt återkomma efter någon vecka el.
någon månad. Efter hand inträder en hörselnedsättning
på det engagerade örat. Man vet ej säkert, vad som är
orsaken till denna sjukdom. Den kan i de lindrigare
fallen behandlas medikamentellt, men i de svårare
fallen måste man operera. — En mellanställning
mellan innerörats och mellanörats sjukdomar intager den
mycket vanliga otosklerosen. Denna, som är
en ärftlig åkomma, vars förnämsta symtom äro en
fortskridande hörselnedsättning och öronsus, engagerar
dels mellanörat, där stigbygeln blir fixerad i sitt
benfönster, och dels innerörat, där djupgripande
förändringar i de nervösa cellerna komma till stånd.
Behandlingen är vanl. kirurgisk.
e) Sjukdomar i örats nervbanor. Hit
höra inflammationer i hörsel- och jämviktsnerven,
neuriter, yttrande sig i dövhet, öronsus el.
yrselsymtom och förorsakade av vitt skilda faktorer: akuta
infektioner av olika slag, syfilis, tuberkulos, kemiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
