Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östergötland - Geologi - Terrängformer och vattendrag - Klimat - Befolkning och bebyggelse - Ekonomisk geografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
matjordssynpunkt kan området indelas i a) Vadstenaslätten
med övervägande moränlera, som i ytan är
omlagrad och sandblandad, och b) Västerlösa-,
Linköpings- och Dagsbergsslätterna med Sveriges
styvaste lerjord. 3) Östkustens berg- och
lerområde omfattar större delen av Vikbolandet och
s. ö. Ö. Kalt berg upptager 50% av
landarealen, morän 20%, isälvsgrus 5%, sand mindre
än 5%, lera 15% och myr 5%. 4) S. morän-
och grusområdet omfattar Ö. s. om
Östgötaslätten. Kalt berg upptager där 15% av
landarealen, morän 55%, isälvsgrus 10%, sand 5%,
lera mindre än 5% och myr 10%. Den sura
porfyren och röda smålandsgraniten i s. v. ge
upphov till en mager jordmån, och trakten är
landskapets minst odlade och glesast bebyggda
del.
Morän är förhärskande jordart och bildar i
allm. ett jämnt och några meter mäktigt täcke
över berggrunden. Öster om Linköping
(Vårdsberg—Örtomta) ligga några v.—ö. moränryggar,
som tolkats som ändmoräner och anses tillhöra
det mellansvenska israndsstråket.
Terrängformer och vattendrag. Ur
terrängformsynpunkt kan Ö. indelas i 4 områden. 1) N.
brottzonen är en fortsättning på den
mellansvenska brottzonen, vars berggrund av äldre och
yngre urberg är uppdelad av ett flertal sprickor
i bergblock. Längs sprickorna ha horisontala el.
vertikala rörelser ägt rum, så att blocken
blivit mer el. mindre snedställda. De horisontala
rörelserna ha huvudsakl. utlösts efter
längssprickor i n. n. v.—s. s. ö., medan de i
terrängformerna mera framträdande vertikala
rörelserna ha utlösts längs tvärsprickor, vanl. i v.—ö.
Mest känd av de senare är den markerade
förkastningslinje, som från trakten n. v. om Motala
sträcker sig n. om Boren—Roxen—Slätbaken.
En annan dylik linje kan följas från Medevi
över de centrala delarna av
Godegård—Tjällmo—Hällestad—Risinge, längs Glans n. ö. och
Bråvikens n. strand, där den bildar Kolmårdens
kraftiga frontala parti. 2) Östgötaslätten intager
landskapets mell. del. Den lutar från s. mot
Motalaström i n. men sänker sig även långsamt
från c:a 100 m ö. h. i v. till havsytans nivå i ö.
V. om Roxen, där berggrunden består av
kambrosilur, är slätten mest enhetlig och utpräglad men
med en vågig yta, som har uppkommit dels av
ortocerkalkens platåbranter (Vreta kloster), dels
av drumlins och rullstensåsar. Längst i v.
begränsas slätten av den förkastningslinje i
n. n. ö.—s. s. v., som har bildat Vätterns ensidiga
gravsänka. Som en återstod av den en gång
sammanhängande urbergsytan från sydsvenska
höglandet i s. till n. brottzonen reser sig nu
urbergshorsten Omberg (Hjässan 263 m ö. h.),
begränsad av förkastningslinjer i v. och ö.
Östgötaslätten är väl begränsad i n., men mot 3) S.
övergångsområdet, där yngre granit förhärskar,
är begränsningslinjen diffus och sönderflikad av
mot s. djupt inträngande sprickdalar och mot
n. utskjutande skogbeväxta höjder. V. om
Linköping följes i stort sett gränsen mellan de
båda områdena av rikshuvudvägen nr 1.
Landytan stiger söderut i avsatser upp till sydsvenska
höglandet, som skjuter in i landskapets s. v.
hörn med högsta punkten 327 m ö. h. s. ö. om
sjön Östra Lägern. Öster om en linje
Åtvidaberg—Linköping övergår S. övergångsområdet i
4) S. ö. kustlandet, där berggrunden domineras
av urgranit och ådergnejser samt är genomsatt
av talrika sprickdalar. Två system av
längdsprickor, det ena i n. v.—s. ö. och det andra i
n. n. v.—s. s. ö., dominera.
Största delen av Ö:s vattendrag tillhöra
Vätterns—Motalaströms vattensystem, vari ingå
sjöarna Boren, Roxen och Glan. Från s. v.
kommer Svartån, som genomflyter Sommen och
faller ut i Roxen, liksom Stångån från s., som
genomflyter Åsunden, Järnlunden, St. och L:a
Rengen samt Erlången. De flesta sjöarna äro
sprickdalssjöar, andra äro knutna till
förkastningslinjer. Tåkern är en utpräglad
slättlandssjö (djup 1,9 m) och avrinner genom Mjölnaån
till Vättern.
Klimat. Linköping har en medeltemp. för jan.
av —2,1° och för juli av 16,9° och Finspång
—3,3° resp. 16,2°. Godegård (125 m ö. h.) i n. v.
har —3,8° och 15,2°. Den årliga
nederbördsmängden är för hela Ö. i medeltal 543 mm.
Befolkning och bebyggelse. Av invånarna
bodde 1950 226,080, d. v. s. 65,5%, i Ö:s tätorter
(med minst 200 inv.). Frånräknas de
administrativa tätorterna, var befolkningstätheten 1954 på
landsbygden 14,7 inv. per km2. Glesast bebyggda
äro socknarna Trehörna, N. Vi, Tidersrum och
Yxnerum (6 inv. per km2) samt Malexander
(4,6 inv. per km2) och Blåvik (3,4 inv. per km2)
i S. skogsbygden, Regna (6 inv. per km2) och
Simonstorp (4 inv. per km2) i N. skogsbygden
samt Börrum (6 inv. per km2) i S. kustlandet.
På Östgötaslätten är befolkningstätheten i
medeltal 20 inv. per km2 (Vadstenaslätten 26,
Linköpingsslätten 23—28, Dagsbergsslätten 17 och
Östra Vikbolandet 12 inv. per km2). — De äldsta
fornfynden, som daterats till övergången
mellan ancylustid och litorinatid, visa, att människor
med jakt och fiske som näringsfång uppehöllo
sig i Ö. under denna tid. Det första säkra
tecknet på fast bebyggelse är Alvastraboplatsen från
mellanneolitisk tid. Först från folkvandringstid
finnas gravfält och boplatser, som tyda på en
tätare bebyggelse med åkerbruk och särsk.
boskapsskötsel som näringar.
Ekonomisk geografi. Jordbruk. Enl. Sveriges
indelning i naturliga jordbruksområden uppdelas Ö. i
4 områden, som huvudsakl. sammanfalla med
landskapets olika terrängformer och jordartsområden.
Östgötaslätten omfattar enl. jordbruksräkningen 1944 35%
av landskapets landareal och 62% av åkerarealen. På
Vadstenaslätten uppgår åkern i medeltal till 80%
(Orlunda, Örberga och Appuna 85% och Strå 88% åker)
men i Svinhult i S. skogsbygden till blott 3,6% och
i Simonstorp i N. skogsbygden till 2,8%. På gr. av
de många stora brukningsenheterna är antalet
arrenderade brukningsdelar högt och var i Östergötlands
län 1944 5,617 (48,8% av samtliga brukningsdelar),
omfattande 116,680 har åker (48,1% av hela
åkerarealen; motsv. riksmedeltal voro 18,9%, resp. 26,7%).
Så gott som hälften av de arrenderade
brukningsdelarna tillhöra Östgötaslätten. Den för Ö. nu så
karakteristiska veteodlingen uppträdde först vid
1900-talets ingång. Höstvetearealen har visat en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
