Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Nittonde århundradets konst, dess utgångspunkter och förhistoria - 4. Arkitektur - Uppslag inom Englands måleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
var fullt medveten om att tiden fordrade allvar och manlighet och nya
intentioner. »Den nya konsten att återgifva naturen» enligt »den stora
allvarliga och antika smaken» var i sin uppkomst, och den akademiske Vien, som
representerade förmedlandet mellan gammalt och nytt, prisades som det franska
måleriets pånyttfödare, innan den unge David tog steget ut och förde den
heroiska stilen i måleriet till en klassisk enkelhet och stramhet, som kunde
jämföras med dorismen i arkitekturen.
Det var dock ej på den vägen, måleriet skulle gå framåt. Det var ej
antikstudiet utan det var de måleriska grundsatsernas bevarande och
naturkänslans utveckling, som skulle åstadkomma den nya dagen. Vägen dit gick
ej genom Rom utan genom Nederländerna och England.
Det konservativa England uppammade under 1700-lalcts senare hälft
ett måleri, som var godt såsom måleri — som färgkonst — och som gaf
framtiden en fast och solid grund att bygga på.
England hade i Hogarth haft sin banbrytande skildrare och moralist. I
England lefde tidens mest betydande porträttmålare Joshua Reynolds och Thomas
Gainsborough. Båda förberedde 1800-talets måleri, men båda tillhörde
uteslutande det föregående seklet, och vid dess slut voro de båda döda.
Redan vid seklets midt var Reynolds en målare af betydenhet. Han var
typen för den lärde konstnären, som fått den mest vårdade uppfostran och gått
sin bana fram under grundliga studier, hvilka väckt hans egen personlighet
till medvetande. Han blef under lång tid medelpunkten i Englands konstlif,
var officielt dess mest framskjutna medlem, var och förblef framstående som
konstnär men i ännu högre grad betydande som kulturbärare. Genom sina
skrifter minst lika mycket som genom sina målningar verkade han
smakupp-fostrande, stälde sitt lands konst på säkra fötter, fastslog en traditjon och äfven
en vetenskaplig målningsteknik. Han var fullt medvetet eklektiker, följde »de
bästa mönster», bygde sin konst på grundliga, förstående studier af hvad
måleriets stormän målat och huru de målat, såg i studiet af de gamle mästarne,
det enda trappsteg upp till porten, som förde in till konstens rike. En
konstnär, alltid i jämvikt, alltid säker på sin sak, genombildad och
engelsman — det psykologiska, det intellektuella starkt betonadt i hans konstverk.
Gainsboroughs anläggning var en annan. Han var den känslofulle
drömmaren, musikern, färgskalden. Han gjorde själfulla porträtt, han ock — af
lugn, säker, nobel harmoni, med fast, beherskad penselkonst. Men dessutom
fans hos honom en aristokratiskt nervös känslighet att jämföra med den hos
van Dyck, ett fargtemperament, en målerisk fantasi att sidoställa med
Vat-teaus. Han lefde hälst på landsbygden, där han växt upp och där naturen
gifvit honom hans första konstimpulser — gjorde inga resor, läste inga böcker
annat än naturens stora bok. Han blef det poetiska landskapets förnyare,
målade sitt lands frodiga växtlif, saftiga ängar, stora stilla skogar, hyddan
under ekarne, barnen som lekte i hagen, boskapens vattningsställe, målade
med poetisk känsla och djup, romantiker före romantiken, direkt föregångare
till Constable, som förde naturstudiet ett steg längre ifrån nederländarnes
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
