Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Nittonde århundradets konst, dess utgångspunkter och förhistoria - Uppslag inom Englands måleri - 5. Nyklassicismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
öfvergången till det nya århundradets konst borde kunna betecknas med
dessa namn. Men det är äfven helt andra namn, som här tränga sig fram
och som fördunkla många af framstegsmännens. Det sekel, som inleddes af
Vatteau, afslutas ej blott med Gainsborough, Goya och Turner, utan med
Canova och David, och den strömning, som i främsta rummet ger dess sista
del och öfvergången till 1800-talet dess konstnärliga karaktär, det är
nyklassicismen, som enligt de rättrognes längesedan hallstämplade åsikt var
soluppgången och konstens och smakens räddning från förfall men som enligt de
mindre rättrognes mening utgjorde ej en början och ett uppslag utan en
afslutning och som särskildt hvad måleriet vidkommer afbröt och uppsköt
utvecklingens naturenliga gång.
5.
1700-talets senare hälft utmärker sig för en vetenskaplig forskarlust och
ett upptäcktsbegär, som ej kunde bli utan resultat. Studiet af den klassiska
fornvärlden vann då ökad styrka, tack vare de betydande upptäckter som
gjordes och som drogo ej blott de lärdes utan alla bildningssökandes
intresse till den förkristna tidens. kulturländer.
Italien böljade nu bli ett turistland, dit den vetgirige reste för att på
platsen studera en gammal tids kultur. Ur dess jord växte fornvärlden fram,
ut-gräfningarne i Pompeji och Herkulanum gjordes nu först fruktbärande,
ruinerna vid Pæstum, som stått glömda i sin hälsofarliga ödemark, blefvo nu
först studerade, nya fynd gjordes i massa, nytt ljus blef spridt öfver livad
ditintills varit föga bekant, vetenskapsmän och dilettanter från olika länder
togo med ifver och allvar fatt på det rika material, som erbjöd sig.
Hvem kan studera den antika konsten utan att lära älska den?
Hänförelsen för de klassiska fornminnena — vare sig de bestå i ett tempel, en
staty, en relieff, en kruka, en liten lampa af lera — blir hos tidens lärde så
liflig, att de finna endast tillbakagång, när de jämföra den gamla tiden med
den nyare. Karl August Ehrensvärd och många med honom finna, att de
moderna icke uppväga och aldrig kunna uppväga de gamle. Grekerna hade
den renaste smak, hade det »glada konstsinne» (Goethes uttryck), som satte
sin prägel på hvarje föremål, de åstadkommo, hade denna »sköna enkelhet»
och detta gyllene jämnmått, som kom deras konst att i hvaije dess
yttring, om än aldrig så obetydlig, fullt fylla behofvet och ställa
skönhetskänslan till freds. Det högsta konsten kan sträfva till — det blir de
ny-klassiskes första trossats — är att återuppnå den ståndpunkt, Hellas’ lyckliga
folk innehaft. Studiet af antiken är den enda väg, som leder till konstnärlig
XordensDan, Konsthistoria. 4.
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
