Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Klassicismen i Rom och i Frankrike - 1. Revolutionstiden i Frankrike: David och hans krets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
ock samtidens kostym. I Campo santo i Pisa är paradiset framstäldt som
en florentinsk trädgård med rik 1300-talsarkitektur, och Kristus föres till
Golgata af lansknektar och omgifves af folk, sådana man hvar dag såg på
gatan. Giorgione målar Jakob vid brunnen i italiensk pagedräkt. Pollajuoli
låter Maria mottaga ängeln i ett praktfullt renässansrum med utsikt öfver
Firenze, Veroneses bröllop i Kana försiggår i en krets af venezianare och
Bonde-Breugels Betlehem är en holländsk by i snöig vinter, där råbarkade soldater
mörda de små barnen på sin herres befallning. Inte egnade en
renässans-målare en tanke på, att Potifars fru var en egyptisk kvinna, utan han målade
henne med en brunögd italienska som modell, och antingen Rubens målade
Salomos dom, barnamordet i Betlehem eller Maria de Medici, så är det sin
samtids yppiga flamländska damer, han framställer i samma vidlyftigt
draperade sidendräkter och med samma mjuka, för honom och hans samtida typiska
handrörelser. Ännu långt senare målade Tiepolo Friedrich Barbarossa och
hans kejsarinna i 1700-tals-kostym.
David hade hämtat sina figurers ansikten från romerska medaljer och
reliefer och deras kroppar från statyer. Husgeråd och vapen hade han troget
efterbildat. Tidens arkeologiska och historiska kunskaper gjorde sig för första
gången gällande i konsten.
Från forntidsstudiet rycktes David in i sin upprörda samtids hvirflar.
Af konstituerande församlingen mottog han beställning på en skildring af
»Edén i bollhuset». Och det dröjde ej länge, förrän han i framställningen
af den döde Lepelletier och den dödade Marat gör sig till konstnärlig tolk
för republikansk harm och hänförelse.
Under revolutionens första skede är David en våldsam frihetsvän i tidens
stil. Han är republikens ceremonimästare, anordnar festerna för det högsta
väsendet, kullslår akademien, gör ritningar till den republikanska dräkten,
som blir utskrattad på Paris gator. Han uppträder i konventet med patos,
ihåligt, hotfullt och storordigt. Hans konst står på samma grund som han
själf och talar samma språk.
Men det är endast undantagsvis han har tid att egna republiken sin
konst. »Edén i bollhuset» blir ej mer än ett par utkast — han grupperar
de församlade i tillskrufvade patetiska ställningar, lämpade efter stundens
betydelse. På den stora duken tecknar han figurerna nakna — ett
förfaringssätt, som han äfven senare ibland använder — och hinner ej kläda på dem, innan
revolutionen tagit en sådan vändning, att åtskilliga af dessa hjältar ej längre få
lofprisas utan befinnas vara frihetens fiender. Marat framställer han som
»folkets vän», spartanen, som lefver i ädel fattigdom och tänker endast på sina
medborgares lycka, Marat idealiserad så som hans terrorismvänliga anhängare
idealiserade honom. På samma gång är det mycken realism i framställningen.
David hade besökt Marat dagen före dennes död, hade sett honom på hans
vanliga plats i badkaret, hade sedan tagit ett gipsaftryck af den dödes ansikte.
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
