Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Klassicismen i Rom och i Frankrike - 1. Revolutionstiden i Frankrike: David och hans krets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
utom afgift till modeller ocli till eldning. Där liksom på rivalatcliercrna och liksom man förut
gjort i Viens skola arbetades flitigt efter lefvande modell, likväl — om man får tro nämda
biograf — endast efter manlig sådan. Man sökte i modellstudiet stora linier, effektfulla oeh vackra
attituder — inspirationen var att söka i antiken eller i renässanskonsten, målet var att lära
se rätt och vackert (»voir juste et l)eau«).
Bland Davids elever voro Girodet, Gérard, Gros, Granet, Ingres. Flera
af dem vunno ett namn redan under 1700-talets sista skede. De odlade
naturligtvis den klassiska motivkretsen och behandlade de för samtiden
begärliga ämnena — i temligen torra och andefattiga målningar. David — det
försäkra hans trogna — ville ej påtvinga någon konstnär hvarken vissa ämnen
eller ett visst uttryckssätt, men det medgifves å andra sidan att han ej gillade,
når någon af låijungarna frångick systemet och målade efter eget hufvud.
Bland eleverna saknades naturligtvis ej de, som ville pröfva på egna vägar,
ungdomar, som vid sidan af de ultraklassiska utgjorde de moderata. Det
hände, att de läste ej blott Homeros utan äfven Chateaubriand ocli Ossians
sånger och alltså lutade åt romantik, och där funnos de, som blefvo kallade
göter och primitiva och som talade med intresse om renässansmålarne från
tiden före eklekticismen, till och med före Rafael. Till dem hörde Ingres.
Den salongsbesökande allmänheten, som tyckte om, när konsten ömt talade
till känslan, ej blott till förståndet, mottog med större förtjusning de elegiska
och romantiska taflorna än de strängt heroiska, motiv sådana som Amors
första kyss på Psykes panna, Åtalas begrafning, Endymion sofvande i
månskenet.
Till seklets sista årtionde höra dessa ämnen. Den unge Girodet lockade
hela Paris att vallfärda till salongen 1792 för att se Endymion, som han
målat mera liflös än sofvande och mindre en jordisk yngling än en antik
staty.
Gérard uppträdde 1795, förutom med mästerliga porträtt, med sin
Beli-sarius — den blinde hjälten, bärande den sårade ledsvennen på sina armar,
trefvar sig lugnt fram utmed ett bråddjup, hvars tillvaro han ej anar — och
1798 med Psyke, mottagande Amors första kyss, en målning, som nu hundra
år efteråt förefaller så affekterad och porslinskall, Psyke med sin menlöst
fåraktiga uppsyn, den friserade Amor sprättigt dansöraktig. Redan samtiden
gjorde* invändningar i den riktningen.
År 1799 var Guérin — som ej hörde till Davids lärjungar — hjälten med
sin heroiska målning »Markus Sextus». Det var från böljan meningen, att
taflan skulle framställa Belisarius’ återkomst ocli hans känslor, då han finner
sin hustru död. Men när taflan var färdig, så blef den hemkomne romaren
uppkallad med det uppdiktade namnet Markus Sextus. Hvarför ej få dikta
hjältar i målning lika väl som i ett drama? Taflan väckte ett ofantligt
uppseende och blef särskildt af Davids fiender lofprisad på bekostnad af hans
egna arbeten.
Under dessa år målar David själf Sabinskorna såsom fredsstifterskor
mellan romare och sabinare. Sabinarne ha dragit till Rom för att återtaga
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
