Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Klassicismen i Rom och i Frankrike - 2. Rom: Carstens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
2.
I Rom uppbäres samtidigt nvantiken af Canova och af Carstens — två
män af olika ras och med helt och hållet olika förutsättningar. Antonio
Canova (född 1757) har fått sin första konstbildning i Venezia under ett skede,
då den italienska skulpturen i främsta rummet utmärker sig för patos och
sinnlighet, effektsökeri och teknisk bravour. Han har känslan för formen
medfödd, och som en äkta italienare är han tidigt skicklig i handen. En
utåtvänd natur, verkningslysten och ärelysten. Till Rom kommer han 1779,
studerar antiken, han som andra, och blir hyllad som de gamles främsta
arftagare och medtäflare. Men för eftervärlden har han sitt största intresse i
de verk, där han ej vill täfla med Praxiteles utan förblir sig själf,
skönhets-dyrkare mera än reformator.
Asmus Jakob Carstens har ej Canovas förmåga alt skaffa sig plats i
världen, att göra sig gällande. Född 1754 i en by i Schleswig, är han halft
dansk och halft tysk — tyska språket är hans modersmål. Till Rom kommer
han efter studier i Köbenhavn och Berlin, mindre vid akademien än hemma
på sitt rum. Han har lefvat i försakelse, ofta på kant med sin omgifning,
»spurven i tranedands», lefvat mest i sällskap med böcker och i sin
fantasivärld, som har ingen likhet med världen nedanför hans vindskammarfönster.
En likhet mellan de båda är, att de lefva uteslutande i sitt arbete. I sin
atelier blir den älskvärde italienaren snart eftersökt och hyllad, och han ställer
upp det ena marmorverket efter det andra vid sin via triumphalis. Men
Carstens — alltid en främling i lifvet — sitter och komponerar monumentala
målningar med blyerts på papper — och litet sparsam akvarellfärg ibland —
och vinner erkännande af ett fåtal ungdomar, som i dessa hans skizzer se
embryot till en ny och stor konst. Hans hela verksamhet är en strid för
konstnärlig frihet, en strid mot samtidens akademiväsen och mot alla
insnörande regler, men den frihet, han fordrade, är å andra sidan omhägnad af den
formvärld, som för honom är den enda värdiga.
Eftervärlden har ännu ej kommit öfverens om, livar den skall placera
honom. Han är föremål för de mest olikartade omdömen, omtalas med
beundran och med köld, blir kallad en obetydlig, intresselös dilettant och blir
kallad reformator och vågbrytare för fantasikonsten. För att bli
tillfredsställande bör en analys af hans konstnärsskaps karaktär gifvas mot en
omfattande bakgrund af de synpunkter, som herskade rundt omkring honom, af
allt han uppträdde emot — och gifvas utan förutfattade åsikter.
Carstens är en af konstens entusiaster och martyrer, en af dessa, som
helga sitt lif odeladt åt en idé, som för dem är religion, lycka, allt, och som
utan klagan och utan tvekan försaka hvad till lifvets bekvämlighet hör för
det enda målet att föra sin sak fram. Han är en af dessa, som hållas uppe
af ensidighetens oryggliga fasthet och som likt Ibsens Julian göra hvad de
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
