Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Klassicismen i Rom och i Frankrike - 9. Thorvaldsens hemkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
Thorvaldsens stil främst af Gibson men äfven af Westmacott, Campbell och
flera. Af nordbor gingo danskarne Freund och H. V. Bissen till en böljan i
mästarens spår.. Freund var hans närmaste lärjunge, och var än
Thorvaldsens vänskap och beskydd fordrande och tryckande ibland, så hindrade det ej
den yngre konstnären att gå sin egen väg och slå in på den nordiska
mytologien, som blifvit väckt af den romantiska rörelsen och som för Thorvaldsen
var främmande och ointressant. Bissen var aldrig hans direkta lärjunge, om
ock påverkningen är uppenbar, såväl i hans statyer (herdegossen,
fiskargossen) som i hans relieffer med klassiska motiv — de ha dock mera våldsamhet
i rörelsen ån hvad mästaren ansåg förenligt med stilens värdighet.
Svensken Fogelbergs väg gick liksom Freunds från den antika gudavärlden till
asagudarna och liksom Bissens till den historiska porträttstatyn i modern anda.
Byström däremot — liksom Fogelberg mångårig romare — slöt sig mera till
Canovas vekt behagfulla formgifning, i synnerhet när det gälde kvinlig
rund-svarfvad fägring, än till Thorvaldsens kyska och kyliga klassicism. I dennes
stil — om ock moderniserad — nådde kanske dansken Jerichau längst i
frisen »Alexanders och Roxanes bröllop», i »Herkules och Hebe» och i
»Panterjägaren», som betecknar riktningens utveckling.
Måleriet intager en undanskymd plats i den romerska klassicismen. Till
Carstens’ efterföljare räknar man tyskarna Schick och Wåchter samt
schweizaren Füssli. De båda förstnämde — som båda hade stort anseende på sin tid
— hade lärt sig handtverket hos David i Paris, och i deras målningar
återfinner man Davids stil och behandlingssätt, äfven då de — följande de nya
grundsatserna — lärt sig ringakta modellstudiet och afhöllo sig därifrån. Hos
Füssli kunde stilsträfvandet ej binda originaliteten, men väl kunde den
måleriska svagheten hindra den från att fullt göra sig gällande. Han öfverflyttade
till England och blef akademieprofessor och lärare i målning — fiende till
akademiväsendet, som han liksom de andra af Carstens’ krets var. Spefågeln
försvarade sin svaghet att mottaga professorsplatsen med att han var en så
obetydlig konstnär, så att han kunde vara god nog vid en dylik anstalt.
Som skedets främsta målare i Rom är Cammucini ansedd — af
eftervärlden är han lämnad ur sikte, knappast nämd i konsthistorierna. Där är
Josef Kock, Carstens’ och Thorvaldsens vän, det stiliserade italienska
landskapets främste dyrkare, och Schinkel, som målar landskap mellan det han
studerar arkitektur, som är hans egentliga fack. Jämte Carstens och
Thorvaldsen plägar han nämnas som tredje mannen i det klöfverblad af
»efter-borne hellener», som vid sekelskiftet pånyttfödde konsten. Schinkel och
Klenze blefvo i Tyskland i århundradets böljan de främsta representanterna
för klassicismen i arkitekturen.
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
