Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Klassicism och romantik i Tyskland - 6 - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
sig dem utförda i monumental storlek. Frågan är, om färgverkningen skulle
blifvit bättre då och om man öfver hufvud taget vinner något på att göra
målningar af kompositioner, som till sin anda äro teckningar, höra till
»grif-felkonsten» mera än till färgernas konst. Genellis målningar blefvo bäst, då
ban helt och hållet uppgaf sökandet efter färgeffekt, såsom i »Lykurgus’ strid
med bacchanterna». Eljes använde han en färg för de nakna kropparna, en
för marken och en för himlen eller bakgrunden, men någon harmoni i denna
treklang af färger hade han svårt att nå, äfven om han någon gång kunde
få ett visst djup i det helas färgton. När han valde ett lugnt, stilla motiv,
sådant som »Ängelns besök hos Abraham», kunde han bli afgjordt ledsam,
han behöfde buller och slagsmål, nakna kroppar i slingringar, armar och ben,
som spritta åt alla kanter. Och långa förklaringar äro nödvändiga till hans
kompositioner, om man skall rätt sentera deras innehåll. Det har han
gemensamt både med föregångare och efterföljare, med Carstens och med Klinger.
7.
Af Cornelius’ skola blef Wilhelm von Kaulbach (f. 1805, d. 1874) den
mest lysande representanten för riktningen i dess öfvergångsskede från
mästarens stränga, obevekliga och aldrig ögonsmekande formalism till den
historiska illustrationskonst, den populariserande monumentalstil, som blef typisk
för münchenmåleriet i århundradets midt och ett stycke framåt.
Liksom Cornelius blef också Kaulbach hyllad som Tysklands främste
konstnär och han har äfven fått dela sin mästares öde att bli ringaktad af
ett yngre släkte. Äfven han var spekulativt anlagd; han var en lärd man
och hade sitt hufvud för sig. En man som totalt saknade naivitet, hvars konst
alltid var mera tanke än fantasi och som sökte svåra och djupsinniga
uppgifter. I grunden var han ironiker, gjorde skäl för benämningen »målarnes
Henrik Heine» och ansågs ha kunnat bli en Tysklands Hogarth, om han velat.
Han var olik Cornelius däri, att han alltid sökte ytans skönhet i sina verk. Stor
hållning nådde han långt ifrån alltid, men väl åstadkom han vackra figurer,
smakfullt fallande draperier, behagligt och ytterst omsorgsfullt komponerade
grupper. Hans form är stereotyp och blir lätt fadd, hans idealiserande af
människokroppen närmar sig det schablonartade, han är ej en konstnär att taga
på allvar, heter det nu om den döde stormannen. Han var en af de
konstnärer, som tillfredsstälde sin tid men som har föga att säga åt eftervärlden.
»Målarnes Heine» blef tidigt en troende cornelian, för hvilken det fanns
endast en värdig art af målning, den monumentala. Han, som i sin ungdom
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
