Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Klassicism och romantik i Tyskland - 9. Rauch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLASSICISM öctf ROMANTIK I TYSKLAND.
Max I:s sittande staty i München — hållningen värdig och otvungen. I Dürer-,
statyn i Nürnberg kunde man önska mindre tyngd, mera pittoreska linier.
Rauchs största arbete blef Friedrich II:s monument i Unter den Linden
(böijadt 1839, aftäckt först 1851). Naturligtvis framstälde han Friedrich,
liksom han framstält generalerna, i uniform, den heroiserande stilens tid var nu
förbi och kungen hade befalt uniform, så det var aldrig fråga om annat.
Kappan bildar — här liksom på generalstatyerna — de oundgängliga
drape-rierna. Omkring sockeln trängas Friedrichs samtida medhjälpare i krigets
och fredens värf, hörnfigurerna till häst, de öfriga till fots, och i relieff —
mindre kroppsligt framträdande således än porträttfigurerna — äro åtskilliga
allegoriska gestalter hållna. Sammanförandet af alla dessa bilder på ett och
samma plan rundt om sockeln är gjordt med mycken skicklighet, det hela
arkitektoniskt väl uppbygdt, men nog är hela underlaget betydligt stelt och
afmätt. Rauch hade ej sin efterföljares och märkligaste lärjunges, Reinhold Begås’,
våldsamma dekorativa anslag, icke alls det lynne, som talar ur den möderne
tyske mästarens stora former och braskande patos. Hos Rauch finns mera
betänksamhet och saktmod, hans tids Preussen var ej så storordigt som
1870-talets kejsardöme och han själf hade ej de moderna skulptörernas håg
för starka och måleriska konturer. Dramatiskt rörliga eller starkt patetiska
bildverk ligga ej för Rauchs lynne, hans konst är hvila och lugn, jämvikt
men ej lidelse — däri liknar han Thorvaldsen. Och äfven däri att hans
lefnad förflöt jämt, stillsamt och lyckligt utan stormar. Sedan hans ungdoms
pröfvotid var förbi — han var i 7 hela år kammartjänare hos samma
kungapar, hvars sarkofager han sedan högg i marmor — fördes han in på sitt
rätta område, vann all den framgång, en konstnär på hans tid och i hans
land kunde nå, och var som människa och som konstnär fullt värdig denna
framgång.
I sina segergudinnor för Valhalla, danaiderna i Potzdam m. fl. verk
återgick han till den klassiska formgifningen, som lämpade sig allra bäst för
hans temperament, men den dekorativa stilisering, han använde i dylika
figurer, blef aldrig tom och schematisk som hos Schwanthaler, aldrig ett skal
utan en konstnärlig individualitets kärna.
Hos Rauchs samtida tyska bildhuggare skönjes intryck än från
Thorvaldsen, hvilkens tradition fortlefde i Rom, och än från studier i Paris (Bosio,
David d’Anger). Med Håhnel gör sig högrenässansen på bekostnad af
inflytandet från antiken gällande i tysk skulptur, och i arkitekturen betecknar Semper
renässansens återuppträdande och en ny dags inbrott.
Nordensvan, Konsthistoria. 15.
113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
