Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Nya strömningar. Genre och landskap - 2. Det tyska folkliga måleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅKHüNDRADETS KON8T.
Riddaren kommer till korgen för att fira bröllop, man ser honom med sitt följe komma
ridande nere i dalen. Hans brud och andra damer vänta ute pä en altan, några musikanter
streta uppför stigen, en af de muntra damerna har kastat en ros ner till dem, och den magre,
löjliga klarinettisten böjer sig, öfverraskad och öfversäll, för att upptaga presenten. Taflan
verkar kolorerad teckning, ytterst ordentligt kolorerad med klara, ljusa färger — det hela är
så barnsligt bilderboksartadt, att man måste småle, men detta löje är utan spår af
öfversitteri.
Kommer man sedan in i Schacks galleri i Munchen, finner man där ett motstycke till
denna tafla 1 »Grefve von Gleichens återkomst från korstågen» (målad så sent som 1864 men
efter en teckning från 1850). Också här finner man endast ljusa, klara, glada bilderboksfärger.
I den gröna dalen nedanför berget med riddarborgen högst uppe vid himlaranden kommer
riddaren med sina svenner och
knektar och mottages af gemålen, af
barnen och af bygdens folk med
blommor och fransar och l\järtlig
glädje. Gårdvaren och riddarens
häst nosa fryntligt på hvarandra
och utbyta välkomsthälsningar,
Kristusbilden på lönnens stam hälsar
frid, och till och med dufvan är
framme och tittar utanför dufslaget.
Mera vinnande älskvärdt, mera
kull-slående alla kritiska invändningar
kunde knappast ett dylikt ämne
framställas.
Och då vi nu äro hos Schack,
så glömma vi naturligtvis Inte att
se på Schwinds många små taflor,
förståndigt placerade för sig i ett
par smårum, skilda från galleriets
öfriga målningar. Som målningar
äro dessa småtaflor obetydliga nog,
men de ha poetisk friskhet och
omedelbarhet, de verka intagande,
verka med den reflektionsfria
öfvertygelsen hela makt. Människor
och andeväsen äro, så som Schwind
framställer dem, absolut lika
verkliga, Schwind trodde lika mycket på
de senare som på de förra. Nixen
lurar under båten, som riddaren
ror fram 1 månljuset. Die Jungfrau
tronar på alpens topp i aftonsol, hennes klädningsveck falla neråt bergskanterna, en svart
fågel kretsar kring hennes slöja, som öfvergår i rosamoln. Eremiten leder hästar till vattning
i bergsbäcken. Vandraren äter sin frukost ensam i lunden. Utanför skogskapellet sitter en
gammal kvinna med knäppta händer, ensam i naturens tystnad. Kung Krokus sitter
samtalande med skogsnymfen vid källan. Ynglingen ligger på rygg 1 den gamla ekens skugga,
sorglöst blåsande 1 sitt horn. Och mellan träden kommer trollet Rübezahl klampande i
träskor, strumporna nedhasade öfver de grofva läggarna, knölpåken på ryggen, hättan dragen
öfver det röda, raggiga hufvudet.
Tystnaden i skogen skildrade Schwind med de enklaste medel, stillheten
ute på sjön i aftontimmen, den käcka morgonstämningen öfver riddarborgen.
124
SCHWIND: GREFVE ». GLEICHENS HEMKOMST.
Oljemålning i Schacks galleri, Munchen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
