Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Nya strömningar. Genre och landskap - 3. Genren i England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA STRÖMNING AK. — GENRE OCH LANDSKAP.
och energi och äfven i färgbehandlingens lif. Hos de öfriga engelsmännen
skönjes mera elegans än starkt personligt lif. Thomas Lawrence (f. 1769,
d. 1830), Reynolds’ efterträdare som medelpunkt i Londons konstnärliga lif,
var liksom Gérard i Frankrike den eleganta världens porträttör, ej så genuin
patricier som sir Joshua, men alltid behagfull i sina distingerade ladyporträtt
och alltid flott och rörlig i föredraget.
Inom den landtliga genren finner man framstegen hos George Morland
(f. 1763, d. 1804), som hade den olyckan att i unga år bli en förkommen
individ, hvilkens oregelbundna lefnadssätt föranledde de korrekta
medbor-garne att se med ringaktning också på hans konstnärsskap. Utan mycken
konstnärlig uppfostran men med äkta målarinstinkt målade han de gamla
holländarnes motiv från hemmet och från värdshuset, var målare fullt ut
men hvarken novellist eller moralist.
Den engelska genrens mest ryktbara representant, David Wilkie (f. 1785,
d. 1841), är däremot i främsta rummet berättare. Om den stackars Morland
är en af konstens äkta söner och ett af lifvets styfbarn, som ödsla bort sin
kraft och kastas undan såsom odugliga att hålla sig uppe på lifvets skådeplats,
så. är Wilkie ett af söndagsbarnen, som få allt hvad de peka på och som
höra sitt lof sjungas hvart än de vända sig.
- Han var düsseldorfgenrens direkta föregångare, i hans taflor finns redan
den blida humor och hemtrefnad och något af den sentimentalitet, som
karaktäriserar de düsseldorfska hvardagsmålarne på 50- och 60-talen. Wilkies
interiörer — pappa, som roar lillan genom att göra skuggspel på väggen,
blindbocksleken i bondstugan med små olyckshändelser och med gemytlig
små-kurtis i vråarna och glädjen högt i tak, marknadslif, byfester, utpantning i
ett fattigt hem, auktion i ett annat, testamentsöppnande — dessa bilder äro
i stålstick spridda öfver hela världen, och deras upphofsman har blifvit
berömd som sin tids främsta genremålare, fastän naturligtvis röster höjde sig
mot den föga värdiga motivkrets, han valt att röra sig uti. Man drog på
den tiden en skarpare gräns mellan stor konst och liten än mellan god och
dålig konst. Och gent emot Wilkie blefvo anmärkarne lofsjungare, då
konstnären efter ett par resor på kontinenten i medlet af 1820-talet öfvergick till
att måla stora och värdiga motiv i en stor och värdig stil med intryck från
gamla spanska mästare, hvilka han dittills lämnat i fred. Eftervärlden går
förbi dessa hans verk med kylig aktning och ger honom hans plats uteslutande
bland hemlifsmålarne inom den lilla genren.
Typisk engelsman är han i sin distinguerade hållning. Han väljer sina
figurer med mycken omsorg, han glömmer aldrig sin egenskap af
världsman, skildrar till sitt och andras nöje småfolkets glädje och sorg, men
undviker omsorgsfullt allt som är fult och stötande. Munterheten kan ibland
synas väl afsiktlig och ansträngd och likaså de konstrikt anordnade små
detaljerna, som publiken alltid uppskattar och pekar på. Publiken har alltid
haft stort nöje åt det, som berättas i Wilkies taflor. Dessa anekdotiska
målningar hade dock det goda med sig, att de vande allmänheten att se det samtida
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
