Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Nya strömningar. Genre och landskap - 5. Landskapet i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA STRÖMNING AK. — GENRE OCH LANDSKAP.
emot allt hvad eklekticism, traditionskonst heter. Konstnärerna borde nära
konsten, ej låta sig näras af den. »Vi se i alla tiders konstverk på det allra
tydligaste, hur människosläktet förändrat sig, hur den tid, som en gång varit,
aldrig återkommit — hur kunna vi då komma på det osaliga infallet att vilja
kalla den gamla konsten tillbaka?» Ej genom upprepande af det redan
gjorda skulle konsten hållas uppe, så att den kunde täfla med gamla
förebilder, utan genom innerligt försjunkande i naturen skulle den nya tidens
nya konst skapas.
Som den kommande tidens speciella konstart nämner han landskapet, i
hvilket han ser ej blott naturefterbildning utan en återspegling af människan,
hennes själslif och lidelser. »Under sin egen konstutveckling», skref om
honom en närstående vän efter hans död, »blef det för honom klart och
afgjordt, att sedan grekernas blomstringstid formernas konst såväl i korrekthet
och stränghet som i lif och i liniernas skönhet blifvit så godt som uttömd,
afslutad och bragt nära sin fulländning af florentinarne och Rafael» — att
däremot »ljus och farg och rörligt lif» ännu ej fått någon konstnärlig tolk
hvarken i ord eller gärning.
Det hade varit för mycket begärdt af Runges samtid, att den skulle taga
sådana ord på fullt allvar. Men till en del af hans yrkesbröder funno de väl
vägen. De romantiska anslogos af hans svärmeri och hans spekulationslust,
de realistiskt anlagda af hans ärliga naturkonst. Runge själf dog vid 33 års
ålder, och hans arbeten tyckas ej ha väckt mycken uppmärksamhet förr än
flera årtionden senare, då eftervärlden lärt känna honom genom hans år 1842
utgifna skrifter.
Midt under klassicismens och de svärmande klosterbrödernas skede hördes
emellertid en och annan röst äfven i Tyskland, som sade, att naturen ej
behöfde vara poetisk och minnesrik som Italien eller Skotland, ej rik på sagor och
besjungen af skalder, för att vara värd att konstnärligt tolkas, att målning
var annat än en illustration till skaldeverk, att hvaije naturmotiv, som väckt
en känsla hos konstnären, var värdt att konstnärligt återgifvas, att
hufvudsaken var, ej hvad man målade utan hur man målade, att det första och
sista var den naturuppfattning, den stämning, som genom bilden öfverfördes
från konstnären till den förstående åskådaren — uppgiften var att fånga det
intryck, naturen gifvit i ett visst moment — åsikter, som framdeles ofta
skulle upprepas och försvaras i bestämdare form, men som uttalades och
försvarades redan nu i seklets början. Och därmed anslogos strängar, som
skulle vibrera starkt både i romantikens måleri och i realismens.
Bland de klassiska landskapsmålarne är tyrolaren Josef Anton Kock,
Carstens’ och Thorvaldsens vän, (f. 1768, d. 1839) den främste. En manlig och
viljestark personlighet, hade han allt från barndomen alpernas friska luft i sina
lungor och lät sig aldrig belt bindas af reglerna. Hans naturuppfattning är
ärlig och handfast, han fäster framför allt vikt vid det skulpturala i naturen,
vid linier och former, vid det sammanhållande, det struktiva, vid benstommen
i landskapet. Han är svag i den måleriska behandlingen, föraktar »natur-
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
