Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nittonde Århundradets koNsü.
går vägen från holländarnas bruna höstfärger till sommargrönt. Han är visst
den förste landskapsmålare, som vågar se det gröna i naturen och verkligen
vågar måla gräs och löfverk med dess rätta färg. Också var han alltför ny för
sina landsmän. Det var först sedan han utstält i Paris och där fått medalj,
som han blef uppskattad och uppburen äfven i sitt hemland.
Samtidig med Constable var »OM Crome» det med exakt enkelhet
återgifna landskapets företrädare. Med största trohet afbildade han de utsikter,
han hade för sina ögon, i rättfram teckning — fast och säker som
Gainsborough, särskildt omsorgsfull när det gälde träden — i kraftfulla, enkla
effekter, med solid kunskap om de olika naturföreteelserna och fint öga
för det atmosferiska. Intet var för obetydligt för honom att studera, intet
var af den art, att det borde utestängas från konstens område.
John Crome (f. 1768, d. 1821) lefde i små förhållanden och slog aldrig
igenom i den stora konstvärlden. I Norwich, där han föddes, lefde och dog,
utöfvade han dock ett välgörande inflytande på en skara ungdomar —
»nor-wichskolan» — som förde hans sunda konståskådning vidare.
Bland andra samtida var David Cox, den glänsande naturskalden, som i sina akvareller
gaf sin hembygds karaktär och stämningar ett djärft, flnt, bredt uttryck, Vilhelm Miiller, som
sig naturen med grandios uppfattning och målade den med skicklig hand — han blef äfven
en af de främste orientmilarne. Och Richard Bonington, vårens och solskenets målare, rask,
hurtig, behagfull och elegant i sina små skizzer, var en af dem, som förde det friska utsädet
öfver till Frankrike, där det föll i god jordmån och spirade upp i sådan rikedom, att världen
snart glömde dess engelska ursprung — i synnerhet som engelsmännen själfva upphörde att
täfla och undergifvet läto sig öfverflyglas.
På samma tid lefde i London Turner, en af konstens mest oberäkneliga
enstöringar och ett af konstnärsvärldens största original — William Turner
(f. 1775, d. 1851), dimmornas och solens, de väldiga natureffekternas geniala
färgskald, sin tids mest exentriske diktare med penseln och dess mest
förbluffande experimentatör.
Han, som skulle bli solglödens målare, växte upp i ett mörkt, trångt,
fattigt, smutsigt kvarter af London, i nära granskap till Thames — Thames
med pråmar, magasiner, båtar, broar och kajer, med öfverraskande soleffekter
genom dimman och öfver det växlande flodlifvet. Med sjöfolk, månglerskor,
schåare gjorde gossen tidigt bekantskap. Så följde en tid, då han vistades
på landet hos en tant, fick se den engelska naturens frodighet, dess storhet
och lugn. Han fick under denna tid äfven någon uppfostran, men tyckes
eljes både i ungdomen och i mannaåren ha varit ganska ensam, utan vänner,
utan ett riktigt hem som barn. Enligt Ruskin var han begåfvad med »det
ömmaste hjärta och sin tids ädlaste intelligens», enligt andra var han — eller
blef åtminstone med åren — hård, retlig, misstänksam, afundsjuk, fåfäng,
girigbuk. Han lefde ett enstöringslif, en målarfantast och på samma gång en
prosaisk nykter, men minst af allt en hvardaglig natur, tvärtom originalernas
original, exentrisk i vanor och seder som en äkta John Bull och endast
måttligt tilldragande.
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
