Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Romantiken i Frankrike - Delacroix
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANTIKEN I FRANKRIKE.1
Hans atelierkamrat Eugene Delacroix (i. 1798 — ofta uppgifves 1799 som
födelseåret — d. 1863) skulle ha blifvit hans medtäflare, men blef nu i stället
hans närmaste efterföljare.
På salongen 1822 slog hans debutarbete »Dante och Virgilius i
underjorden» larm i lägret. I den taflan skönjdes en ny och stark koloristisk
känsla, inför hvilken de erkända mästarne hade skäl att fråga som David
inför en tafla af Proudhon: »Hvar har han fått den tonen ifrån? Jag känner
ej igen den.» Fullfärdig nyhetsman och upprorsman är han dock vida mer
i sitt nästföljande arbete »Blodbadet på Chios» — en scen från det samtida
grekiska frihetskriget — där grupperingen men ännu mera den ljusa, rika,
lifliga färgskalan innebar en absolut frigörelse från de regler, som allt för länge
varit de enda saliggörande. Det var under omedelbart intryck af Constables
till salongen 1824 insända landskap, som Delacroix stämde sin duk i denna
ljusa färgton — han gick från Constables målningar direkt och hämtade sin
palett och målade därpå öfver sin redan som färdig ansedda tafla. Därmed
bröt han en gång för alla med den gängse smaken. Äfven de äldre konstnärer,
som välvilligt mottagit Dantetaflan två år förut — Gros t. ex. — uttalade
sitt misshag öfver detta »blodbad på måleriet». Taflan blef dock, tack vare
konstministern, för 6,000 fr. inköpt till staten, som förut köpt Dantetaflan.
Fyra år senare följde — förutom några smärre taflor och teckningar —
»Sarda-panalus på bålet» — en ödslande och våldsamt färggrann bild af stor
dekorativ prakt. Den taflan väckte uppenbar skandal och gjorde sin upphofsman
omöjlig i de rättsinnigas ögon. Delacroix var nu den i akt förklarade
revolutionären, konstens nedbrytare.
Redan en tid bortåt hade de upprorstendenser, som gjort sig gällande i
konsten, väckt harm. Om det å ena sidan funnos kritici, som opponerade
sig mot den kalla klassicismen — sådana hade funnits redan under den
Davidska tiden — som sade högt, att David fört sina lärjungar på dåliga
vägar och som upprepade det redan långt förut hörda påståendet, att franska
akademien i Rom »kväfver de originella talangerna» genom att »tvinga alla
att imitera antiken och den romerska skolan», så voro å andra sidan den
klassiska smakens försvarare ståndaktiga i sitt värn om den sanna, höga och
ädla konsten. Om »Blodbadet på Chios» yttrade sig äfven de frihetsälskande
granskarne ogillande. Den unge Guizot hade i sin kritik af »Slaget vid Eylau»
sagt, att Gros »söker sanningen utan att därmed förena skönheten» och att
han lätt faller i en »vederstygglig öfverdrift». Detta var just hvad äfven
Delacroix fick höra. Gång på gång blef han underrättad om, att han var
»fulhetens fanatiska dyrkare» — om han var den förste, så var han
åtminstone ej den siste vägbrytare inom måleriet, som blifvit beskyld för att med
förkärlek uppsöka det fula och att förfula det vackra i naturen. Hans
kompositioner — hette det — voro vanvettiga och utförandet var barbariskt.
Man hänvisade honom — »måleriets rasande Roland» — till »la belle et
savante école de David». Han hade, som hans oförsonlige vedersakare Ingres
yttrade, förskrifvit sig till den onde, det vill i Ingres’ mun såga till — Rubens.
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
