Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Romantiken i Frankrike - 3. Ingres
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
honom allt framgent. Flitig och skicklig, allvarlig och sträf, konsekvent och
tjurhufvad. Han var formens man, konturens finess, modelleringens
korrekthet, kraft, fasthet, var hvad han ifrade för som ung och som gammal. Själf
hade han föga sinne för färgen, och därför ville han ej häller se mera färg
i andras målningar än det absolut nödvändiga. Kolorister och
»konstfördärf-vare» äro för honom liktydiga begrepp, Rubens’ och van Dycks målningar
tillhöra »école du mensonge». »Ett väl tecknadt föremål är alltid tillräckligt
väl måladt», är ett af hans många historiska uttalanden — ett annat: »Det
är utan exempel, att en stor tecknare ej funnit den färg, som passar till hans
tecknings karaktär», ett tredje: »teckningen är allt, den är hela konsten».
Själf tänkte han aldrig i färg utan i konturer, han fårglade sina kompositioner
liksom Cornelius och dennes lärjungar, såg dem ej som Delacroix från första
början med form och färg som en oskiljbar enhet, föraktade liksom Cornelius
ljusets, färgernas lif, deras lyrik och musik, deras lidelse och makt, allt det
som var Delacroix’ fröjd. Hans öfvertag öfver tyskarne låg i hans stränga
och oaflåtliga naturstudium. Hans grundsats var: man skall söka det ideela
i det reela. Åldrig fantasibilder, saknande naturens säkra grund och fäste.
Genom denna energiska fordran på teckningens säkerhet uppehöll han en
god tradition och bildade på sitt sätt en sund motvikt till de romantiske,
som — Delacroix ej undantagen — i sitt kraf på liflighet, rörlighet och
fantasi visade tendenser till att ringakta formstudiet.
»Framstegsklassiker» har Ingres blifvit kallad. Redan då han som ung studerade i Rom,
i hela 18 år (180fi—24), intog han en annan ståndpunkt ån hans lärare David, en liknande
ställning till renässansmålarne som David till den romerska skulpturen. I de rapporter, som
från Romakademien insändas till Paris, omtalas gång på gång Ingres’ upproriskhet mot »antikens
vackra karaktär och den stora och nobla stilen» och det är »med sorg» vederbörande se denne
unge man studera konsten från »måleriets födelseepok, i stället för att låta sig genomträngas af
de sköna principer, som alla de stora mästarnes vackraste alster lägga i dageu». För de
ultra-klassiska var ej ens Ingres’ konservatism renhårig nog. Han studerade för mycket de toskanska
1400-talsmålarne — »man bör kopiera dem på knä» år ett af hans uttryck, som visar, hur djup
hans vördnad för dem var. Sedan bättrade han sig likväl och blef mera välbehaglig för sina förmän.
I Paris hade han blifvit mottagen temligen kyligt och tveksamt, han hade till och med
blifvit refuserad af salongsjuryn därför att han hörde till »göterna», som sades vilja föra
konsten fyra århundraden tillbaka. Davids rättrogna elever misstänkte honom, fast han målade
de vanliga klassiska motiven, Jupiter, Romulus och Edipus — förteckningen på
akademiska prisämnen, som under hela detta skede behandlades af eleverna, upptaga, jämte ett
par bibliska motiv, uteslutande sådana ur den klassiska gudavärlden och fornhistorien. Den
förteckning på pristagarne från 1791 till 1815, som Benoit meddelar i sitt arbete öfver
Frankrikes konst under revolutionen och kejsardömet, upptager 40 klassiska prisämnen och 3
bibliska. Men Ingres målade äfven »odaliskerna», historiska scener, Ossian, riddaren Rolands
strid med draken inför den vid klippan fängslade Angelika, och detta var ju ren romantik, om
ock utförandet är klassiskt kallt och färgbehandlingen saknar känsla. På salongen 1824 slog
han belt igenom med den efter Rafael komponerade »Ludvig XIII:s löfte» — som uppstäldes
som motvikt mot Delacroix’ »blodbad på måleriet» och blef utbasunad af alla dem, som
afskydde brutaliteten och oskönheteu i den nya riktningen och som nu flockades kring försvararen
af det hotade idealet.
Från denna stund var Ingres den klassiska riktningens hufvudman och Davids direkta
arftagare. Han var hvarken blyg eller hänsynsfull men alltid stark genom sin ensidighet, sin
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
