Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Romantiken i Frankrike - 3. Ingres - 4. Romantikens utveckling och afmattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
yngre, fastän det är sagdt, att han var gammal redan då han var barn. I
»Källan» tog sig hans mera plastiska än måleriska fantasi en frisk, osökt
och kysk form. Det var mest i de tecknade studierna till d3’lika målningar,
Ingres visade sig som en energisk, oförtröttad dyrkare af formskönhet, låt
vara af en abstrakt form utan individuelt innehåll. Och i några porträtt,
isynnerhet i de endast tecknade — i säkra, skarpa linier, så lätta och fina,
att de knappast synas på papperet — lick han fram detta individuella, hvars
frånvaro eljes karaktäriserar hans konst, han lick där fram både lif, pikanteri
och personlig smak. I hans porträtt af medborgare och medborgarinnor har
eftervärlden funnit bourgeosien från Louis Philippes tid lifslefvande förevigad,
ett helt tidehvarfs fysionomi samlad i dess typiska representanter. För vår
tid stå Ingres’ små blyertsporträtt — intimt, älskvärdt sedda och med naiv
rättframhet tecknade — vida högre än hans torrt och liflöst målade taflor, i
hvilka han predikade sin ortodoxa lära om den sköna liniens och det
opersonliga uttryckets öfverhöghet öfver de måleriska uttrycksmedlen, öfver färgens
karaktär, lif, glans och glädje.
4.
Ingres och Delacroix beteckna under de närmast efter 1820 följande
årtiondena det franska måleriets båda poler. Hvardera hade sina anhängare,
som togo mer eller mindre intryck af dem, äfven om många aktade sig för
att gå i någonderas ledband. Ingres lärde sina elever att teckna väl och att
ringakta färgen. Delacroix hade inga läijungar, ville minst af allt anses som
skolchef och hade ingen lust att se sin palett i efterbildares händer.
Romantikens högkvarter var ej i hans atelier utan snarare i Devérias, och den
literära romantiska skolans konstnärliga tolk var ej han utan snarare Boulanger,
Hugos och Gautiers intima vän.
Hvarken Ingres eller Delacroix var dock skedets mest berömde konstnär.
Målaren på modet, känd af hög och låg, ung och gammal, och ryktbar öfver
Europa, var Horace Vernet, lika populär hos folket som Béranger varit och
ansedd af främlingar och af utländska konststuderande som sin tids
skickligaste målare. Senare blef Delaroche den mest uppburne historiemålaren,
och i Couture fann man — liksom förut i Devéria — en ny Veronese.
Det var ingen brist på skickliga konstnärer, hvarken bland de
romantiska eller de klassiska eller bland dem, som sökte förena båda riktningarnas
sträfvan. Om någon egentlig täfling kan man ej tala, så fort de första
sammanstötningarna voro öfver. Men väl klagas öfver de många olika
riktningarna, öfver »mångfalden af doktriner och smakyttringar», öfver
separeringslust, oro och oreda och »smakens anarki», som yttrar sig både hos
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
