Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Romantiken i Frankrike - 4. Romantikens utveckling och afmattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
kyrkliga monumentalmålning. Flandrin hyste lika djup vördnad för de
klassiska förebilderna som någonsin Ingres själf och studerade dem lika
grundligt. Och liksom Ingres odlade han den stora monumentala stilen, som ej
sträfvar till verklighetsillusion, som utjämnar det individuella till det typiska
och förenklar naturens färger. Det religiösa måleriet är hans naturliga
element, han sträfvar efter att åstadkomma en kyrklig konst, som är from ej
blott i yttre åthäfvor utan i känsla och själ, och denna sträfvan utgår ur
hans egen innerliga öfvertygelse. Konsten är för honom liksom för
Overbeck något heligt, som bör betraktas med vördnad och ödmjukhet. Hans
skaplynne har mycket af nazarenens frid och mildhet, men han har mera
manlighet än denne, och hans artistiska förutsättningar äro andra och större.
Han är grundlärd i handtverket, handens skicklighet är hos honom lika
stor som tanken är djup och klar. Aldrig kunde Overbeck måla en naken
modellfigur med sådant förstående studium som man finner i Flandrins under
den romerska studietiden (1836) målade gosse, som sitter i profil, stödjande
pannan mot de uppdragna knäna. Och hur mycket än Flandrin i sina
helgonprocessioner följer gamla förebilder, så blir han aldrig sökt naiv i sin
arkaism, upptar aldrig förebildernas tekniska svagheter, som så mången annan af
de tillbakaskådande målarne gjort. Han sökte alltid tala direkt till sin egen
tid och ville ej på nytt införa primitiva uttryckssätt.
I Saint Germain des Prés och S:t Vincent de Paul i Paris har Flandrin lämnat sina
representativa verk. En enhetlig, stor och ren stämning genomgår dessa enkelt och
monumentalt komponerade bilder ur den heliga historien och de långa raderna af helgon, som ofta nog
äro fyndigt och uttrycksfullt karaktäriserade utan att detaljerna likväl fä störa det stora,
lugna helhetsintrycket. Aldrig märks en sträfvan efter tidsfärg eller historisk färg i dessa
bilder, det är de allmänt kristliga känslorna, Flandrin uttrycker, och det med den största
ödmjuka rättframhet.
Den tillbakadragne Flandrin blef under senare delen af sin lefnad öfverhopad af
utmärkelser liksom af beställningar. Han var eftersökt som porträttmålare, hans damporträtt hade
en intim och delikat, nästan religiös grace, som slog an ofantligt hos de parisiska
världsdamerna. I hans stafflitaflor fanns ej den kyrkligt stränga färgskalan utan eii mild och
distingerad, varm och mjuk kolorit. Han såg ej gärna, att han måste dela ut sin förmåga i
småportioner och undandrog sig många beställningar. Att han absolut vägrade att måla en
demi-mondedams porträtt, fast hon bjöd 80,000 fr. därför, är ej att förundra sig öfver. Flandrin
var ej handelsman, han var konstnär. Och han var en af de konstnärer, hvilkas naturliga
uttryckssätt, om de vilja vara trogna mot sig själfva, är en gammal stil, han var en af dem,
som med äkta och varm konstnärlighet bygt på förut lagd grund.
Mindre lycklig var Paul Chenavard, äfven han en af dessa lärda
konstnärer, som efter många års studier af Italiens kyrkliga konst sträfvade till att
genom sina verk höja den religiösa känslan under en föga religiös tid.
Chenavard, har man sagt, »ville vara en fransk Michelangelo och kom ej högre
än Cornelius». Den franska konstnären liksom den tyska ville ge konstnärlig
form åt de största idéer, ville i sina väldiga symboliska bilder omspänna tiden
och världsrymden. Liksom Cornelius hade Chenavard sin styrka i
kompositionen och hans väldiga kartonger ha större intresse än de målningar, han
kunde fullfölja.
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
