Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Romantiken i Frankrike - 6. Orientmålare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
akademiska kritik, af Leopold Roberts »Les moissonneurs» — skördefolkets
hemkomst, en bild från pontinska träsken i romerska kampagnan.
Robert (f. 1794, d. 1835), schweizare till börden, hade studerat i Paris,
där han var en af Davidsskolans yngste elever, hade sedan kommit till Rom
1818 för att — han som andra — på stora ämnen tillämpa den vunna
tekniska färdigheten, men hade fastnat i genren i stället för att fortgå på den
bana, det varit hans skyldighet som en rättrogen Davidlärling att beträda.
Han uttalade som sin grundsats, att konstnären bör låta sig ledas, ej af någon
gammal mästare utan uteslutande af sin naturkänsla. Hvarför komponera
historietaflor, då vid hvaije steg på italiensk mark den präktigaste
verklighet erbjuder sig att afbilda? Han slog sig på att måla kampagnabönder,
bondflickor och banditer, och dylikt var han alls ej ensam om, men han
förstod att i sina kompositioner nå en nära nog monumental verkan, som hans
medtäflare eller efterföljare hvarken sökte eller funno.
Leopold Robert, som trodde sig gå efter naturen, komponerade sina bilder ängsligt
symmetriskt, tecknade idealfigurer i statuariskt utstuderade ställningar, figurer som snarare verka
skådespelare än Italienska bönder och som alla stå eller sitta eller dansa för åskådaren men
ingen för sin egen skull. Hans Italien är bebodt af ett folk af idealtyper, ett folk som dansar,
spelar säckpipa, improviserar, firar skördefester, allt med samma nobless och behag —
brun-hyade män i måleriska dräkter, svartögda, smidiga kvinnor i snöhvita linneärmar och med
blommor och tamburiner i händerna. Samtiden såg i dessa grupper en storslaget poetisk
uppfattning af en vacker verklighet, och särskild förtjusning väckte det lätta stänk af vemod, som
målaren inlade i sina figurers sköna, stela ansikten.
»Återkomsten från pilgrimsfärden till Madonna dell’ Arco» och »Skördefolkets hemkomst»
äro Roberts mest kända arbeten — de äro i afbildning spridda öfver Europa och göra i gravyr
bättre verkan än i målning, brunsåsig och banal och utan spår af inverkan af Italiens luft
och sol, som färgen är hos denne på sin tid som kolorist omtalade målare. Löjligt nog
utpekades han af den stockkonservativa akademiska kritiken som naturalist och revolutionär,
han som så omsorgsfullt söndagspyntade det folk, han lät uppträda på sina taflor, tog ifrån
sina bönder och kvinnor allt hvad de hade af individuclt lif och karaktär. Vackra modeller
var hvad han såg hos det italienska^ folket, och han framstälde dem alla lika vackra, i
imponerande ställningar, i effektfulla teatertablåer.
Han hade emellertid funnit en ny genre och gjort den omtyckt. Midt i sin triumf
lämnade han lifvet — hans kärlek till prinsessan Charlotte Ronaparte dref honom till själfmord.
Men hans konstart öfverlefde honom och fann många odlare i olika länder. Litet hvarstädes
i museerna träffar man italienska folklifsskildringar, uppfattade och målade i Leopold Roberts
stil. Målningssättet — om ock ibland något modifieradt — liksom uppfattningen af typerna
går igen hos fransmän men ännu mera hos tyskar och äfven hos danskar och svenskar.
Samtidens egen fysionomi, dess typer, dess yttre uppträdande fick endast
indirekt ett uttryck i detta skedes konst, som reste så långt i rummet och i
tiden för att finna något som kunde vara värdt intresse. För att få en
föreställning om 1830- och 40-talens Frankrike har man att vända sig till tecknarne,
samtidens artistiska krönikörer. En kurs i skedets litografier ger dess typiska
drag liksom dess representativa lynne, ger den intima inblick i tidens
åskådningssätt, i dess fantasi, i dess sätt att skämta och karaktärisera, som man
förgäfves söker hos dess målare. Den romantiska ungdomen lefver upp i
Jean Scheffers gravyrer med motiv af ett idylliskt galanteri, i Devérias och
Maurins täcka bilder från student- och bohëmelifvet, i Henri Monniers och
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
