Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KON8T.
Man ser honom, vaknande ur sömnen, afkasta soldatkappan, han haft öfver
sig. Bredvid honom höjer en örn sina vingar. Det är ett ytterst dristigt
bygdt verk, om hvilket man nog kan säga, att det bryter skulpturens lagar.
Linie- och formskönhet har konstnären helt och hållet uppoffrat för uttryckets
skull. Att döma efter afbildningar tycks det vara något dämoniskt och
allvarligt storslaget i detta mäktiga härskarhufvud med dess slutna, mörka
uttryck, där det höjer sig ur svepningens veck, med sfinxblicken under den
lagerkrönta pannan. General Cavaignacs monument (1847) är enkelhetens
triumf. Den döde ligger i sin svepning, hufvudet, aftäckt, är lutadt tillbaka,
öfver den höga pannan, de fasta, energiska dragen hvilar ett uttryck på en
gång af smärta och af upphöjdt lugn. Idén till denna framställning af
Ca-vaignac har Rude uppenbarligen fått från renässanssarkofagerna i S:t Denis,
där konungar och drottningar, afklädda all sin jordiska härlighet, sofva sin
marmorsömn, endast delvis höljda i sina svepningar, eller från Louis de
Brézes grafbild i Rouens katedral, ett af den franska renässansskulpturens
mästerverk (af Jean Goujon). Hur som hälst är Cavaignacs monument lika
gripande som energiskt och karaktärsfullt i uttryck och utförande.
Åt sina porträttstatyer gaf Rude naturligtvis både historisk och personlig
karaktär. Marskalken af Saxen i Versailles (1838) höll han i monumental
bredd och inlade i hållningen lika mycken auktoritet som han gaf sin
silfver-statyett af den unge Ludvig XIII aristokratisk elegans och ett distinkt och
sirligt detaljutförande. En konservativ kritiker har sagt om detta nobla
konstverk, att det är till materialet af silfver men till konstvärdet af guld.
Matematikern Monge framstäldc han föreläsande, en slängkappa öfver skuldrorna,
en fint uppfångad rörelse med armarna, som visst ej ses på någon annan
staty. Marskalk Ney slutligen framstälde han i marsch med sabeln lyftad och
skrikande sitt »framåt», liksom Friheten på »Le départ». I fråga om
monumentalt uttryck för en ögonblicklig rörelse hade Rude redan förut fört
skulpturen till dess yttersta gräns. 1 Neys bild har han kanske öfverskridit
denna gräns — trots den öppna munnen har figuren föga att säga.
Där Rude ej var hemma, var på den religiösa skulpturens område.
Framställningen af Jeanne d’Arc, lyssnande till de himmelska rösterna, hör till
hans mindre lyckade alster. Ty ojämn var han. Man har på honom
till-lämpat Moliéres uttryck om Corneille, att hans genie ledde hans hand, men
ibland drog hon sig tillbaka för att se, hur han skulle reda sig utan hennes hjälp.
Vitl Kue tVEnfert, långt borta på venstra Seine-stranden lefde lindé ett lugnt arbetslif i
sin atelier och i sin familj. 1 det stillsamma kvarteret var han känd af gammal och ung.
Den ståtlige mannen med patriarkskägget satt efter dagens arbete utanför sin dörr med pipan
i munnen och åsåg barnens lek på gatan. Utan att göra väsen af sig ledde han på sin atelier
konsten in på sunda vägar, ärligt och konsekvent och utan spår af fanatism. För sina elever
inskärpte ban gärna faran för konstnären af för mycken spekulation. Han ville »lära dem
skulptur men ej att tä 11 ka», ville vänja dem vid exakta former och naturliga rörelser, uttryck
för sanna känslor. »Allt ligger i iakttagelsens och arbetets allvar.»
Hans egen konst hade blifvit revolutionär, det kan ej nekas. I hans senare arbeten är
hvarje spår af klassicitet borta, allt är djärf och genialisk naturiakttagelse. Vid världsntställ-
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
