Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. De franska genombrottsmännen från 1830 - 1. Barbizonkretsen. Rousseau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅltllUNDBADETS KONST.
landet, var den allra enklaste. Den lydde: Lef dig in i naturen och måla
henne sådan du ser henne, efter ditt eget skönhetssinnes och din egen känslas
behof.
Som revolutionärer tyckas dessa engelsmän alls ej blifvit ansedda i Paris.
Som främlingar hade de till och med större rättigheter än de infödde.
Constable var en af medaljtagarne vid den första salong, han deltog uti, och han
såväl som de andra — Bonington, Harding, Fielding m. fi. — kommo igen
de följande åren. De lärdomar, de gifvit, föllo i god jord. De franska
anti-klassicisterna funno hos dem samma sökande och samma grundsatser, som
de själfva velat tillämpa, de voro inne på alldeles samma vägar, tendensen
låg i luften och omfattades på olika håll af olika lynnen. Konsthistorien har
innefattat rörelsen i några dess mest lysande representanter och förbigår med
ett erkännande ord — eller utan ett ord — de många andra, som voro
med bland försökarne och bland vägbrytarne — större talanger och smärre.
I Frankrike liksom i England och i Tyskland var det hos 1600-talets
holländare, man sökte ledning — vägen till det intima landskapet gick genom
tillegnande af de gamla holländarnes synpunkter. Som representanter för
detta öfvergångsskede stå i Frankrike Georges Michel, de la Berge, Roqueplan,
Cabat, Paul Huet och flera, bland dem äfven den svenske parisaren Wickenberg,
I flera samtida holländska målare hade de åt samma håll sträfvande
kamrater — när man jämför landskap från denna tid af t. ex. Schelfhout eller
den äldre Bakhuisen nied Wickenbergs senare, blir man förvånad öfver
att hos dem finna ej blott samma sätt att se utan ock samma sätt att måla.
Större själfständighet utmärker de unga fransmännens studier, som i regeln
visa mer omedelbar naturiakttagelse, mer uppenbar sträfvan efter att, utan
att imitera holländarne, återgifva den franska naturen med samma kärlek,
som dessa helt osökt och ärligt inlagt i sina små utsikter från hemlandet.
Där fanns till och med bland fransmännen de, som kraftigt fordrade en
sträng, minutiös naturefterbildning, flitiga studier ute under bar himmel (de la
Berge t. ex). Huet (1804—69), som vann stort rykte, målade med förkärlek
storm, öfversvämning, naturen i uppror och fick en särskild betydelse som
etsningens återupplifvare bland fransmännen.
Man fann målningsvärd natur litet hvarstädes hemma, utanför Paris vid
Seines och Oises stränder, vid hafskusten, i Normandie, där slättlandet erbjöd
stora synvidder och mjukt färgspel. Men den bästa landvinning gjordes, då
skogen vid Fontainebleau blef upptäckt och lagd under konstens rike. Den
härliga, milsvida skogen med dess månghundraåriga ekar, dess frodiga lundar
af bok, dess vilda vråar, dunkla skogsdjup och speglande vatten, dess frid och
majestätiska stillhet och dess små byar med kastanjealléer, med trädgårdar,
rosor och vildvin, hvar kunde man finna mera stämningsfulla, omvexlande,
än imponerande, än täcka taflor än där? Där fanns poesi, där fanns
storhet och idyller, där fanns allt hvad en målare behöfde för ett helt lif — där
fanns ännu inga chausséer och många resande hittade ej dit — och där
var han försatt långt utom världen med all dess flärd och tomhet.
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
