Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Vid århundradets midt - 4. Madox Brown
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID ÅRHUNDRADETS MIDT.
artificiella värld intet att skaffa, som alstrats af storstäder, fabriker, järnvägar,
af den moderna industrialismen, som bortfuskat vår herres verk. Fabrikerna
äro föremål för Ruskins ärliga hat, fabrikerna, som göra människan till en
maskin, som aldrig har tid att lefva. »Vi fabricera allt utom människor.»
Konsten har att visa oss naturen, sådan hon är, och människan, sådan hon
varit, äfven människan i naturtillståndet, ej människan, förfelad, missbildad
af modernt naturvidrigt arbete. Konsten får ej generalisera, ej försköna, endast
borttaga från människans kropp de förnedringens tecken, som vår tids
förkonstling ditfogat, återställa den sanna texten genom att bortränsa de falska
tillsatserna. Konstens mål är högt och får ej dragas ner. Det sköna är
aldrig lågt, dålig smak alstrar ej god konst. Konsten är till för att förherliga
lifvet, väcka goda intryck, ädla, vackra tankar. Hon skall ledas af höga, ideela
grundsatser, smak och konstsinne äro moraliska egenskaper, längtan efter det
sköna leder till längtan efter det rätta och goda. »Att sprida smak är att
bilda karaktärer».
Den estetiska frigörelse, Ruskin arbetade pa. står i innerligt samband med den sociala.
Sådan konst, sådant lif. Att upprätta konsten är att omgestalta lifvet. Liksom han stred för
ett naturenligt lefnadssätt, stred emot det mekaniska fabriksarbetet, stred för det personligas
insats i arbetet, stred han för bildnings spridande och skönhetens trängande till alla. Konsten
skall ga ut bland folket och försköna allas lif, och detta utan att sänka sin nivä, utan att
uppgifva ett grand af sin höghet. Det är väl i detta arbete för konstens ingripande i lifvet,
man främst har att söka Ruskins »apostlagärning». Han var själf en handlingens man, som ej
nöjdes med att utså, utan som ville se skörd spira upp, där han sätt, ej endast gifva råd utan
äfven se sin tanke förverkligad i praktiken. Han anlade ett museum för arbetare, en ritskola,
där han själf ledde undervisningen är efter är, anlade sin koloni pä landet, ett »försök att göra
en liten vrà af var engelska jord vacker, fridfull, nyttig» — utan järnvägar och fabriker —
anlade sitt tryckeri, också ute på landet i en vacker trakt, gaf större delen af sina ärfda fem
millioner till försök att sprida »skönhetens religion» och därigenom göra lifvet naturenligt, nyttigt
och vackert för medmänniskor.
Hans verksamhet som författare, föreläsare, organisatör blef af mera genomgripande
betydelse för konsten än hans teorier och praktiska inlägg för reformerande af det sociala lifvet.
Han var outtrötUigt verksam som kritiker, försvarare och förklarare, som lärare och uppfostrare,
han kunde motsäga sig själf i sin odelade tro på den uppgift, som för tillfället upptog hans
tankar, men hans hänförelse var alltid äkta, och den måste vara döf, som ej rycktes med af hans
rörliga fantasi och liffulla framställning med dess geniala bildrikedom, dess bländande paradoxer
och dess öfverflöd af exempel frän vetandets olika områden. Hans estetiska despotism hade
det goda med sig, att den bar frukter. Han gick tingen praktiskt inpå lifvet, gaf målarne råd
om hur de borde måla och arkitekterna om hur de borde föredraga gotiken framför utspädd
hellenism, han dundrade emot Kristallpalatset och mot järn och glas som bygnadsmateriel —
och han gaf museistyrelsen goda rad om hvad den borde anskaffa och hur den borde skydda
taflorna mot den fuktiga luften. Han blef en auktoritet, som ej talade förgäfves. Den engelska
konsten omskapades nog ej af honom, men hans inflytande bidrog uppenbart till att gifva den
fast grund. Hans estetik var utgången ur ett engelskt temperament och ur stadgade engelska
åsikter och förblef engelsk i sina etiska kraf pä konsten, i sitt något asketiska engelskt
söndags-aktiga ideal och i sin stolta värdesättning af engelska verk, jämförda både med gamla mästares
och med antikens, likaså i fasthållandet af den britiska karaktären. Ruskin vill se sitt eget folks
individualitet uttryckt i konsten. Han varnar för antikimitation. »Ni äro icke greker utan
engelsmän» och, antingen ni vilja eller ej, sä är det »edra engelska hjärtan» och »Knglands
himmel», som talar ur det ni frambringa. För öfrigt har »ingen grekisk gudinna varit hälften
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
