Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Vid århundradets midt - 5. Courbet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID ÅRHUNDRADETS MIDT.
Att från dessa engelska realister öfvergå till verklighetsmåleriets samtida
representant på andra sidan kanalen, är som att gå från landtlig söndagsfrid
med idel vackra tankar till hvardagsjäktande och storstadsbuller. Bland
uppslagens män från 1850 återstår ännu att nämna den franska realismens
höfding, som äfven han — men på ett helt annat sätt än engelsmännen — var
upprorisk mot all akademism och allt skönmåleri, men äfven mot romantik
i konsten, och som minst af allt delade Ruskins åsikt, att endast det vackra,
ädla, glada där borde ha hemortsrätt.
Gustave Courbet var förnekaren af de gamla idealen, upprorsmannen mot
allt som öfver hufvud taget kallades storhet i konsten. Han var orostiftaren,
som behöfde buller och strid omkring sig för att känna sig i sitt esse. Han
var exentrisk och fåfäng, men han trodde på det han stred för och var en
både ärlig och en dugande konstnär ocli alls ej den humbug, hans
vedersakare med så ospard möda velat göra honom till.
Född 1819 i Omans i Franche-Comté kom han till Paris 1839. Den
reglementerade vägen genom akademien och Rom låg ej för honom, han
studerar utan plan på olika atelierer, kopierar gamla mästare, målar en
oda-lisk, Lelia, Lot och hans döttrar, söker sin väg och finner den, målar
folk-lifsbilder, landskap, porträtt, blir medelpunkten i en artistkrets på ett brasseri
i Quartier Latin, förkunnar liögröstadt sina idéer och samlar en lyssnande,
ibland tveksam, ibland beundrande åhörarkrets. Men han är ingen skräflare
blott, han sätter in all sin robusta kraft på att utföra sina teorier i praktiken.
Han debuterar pä salongen 1844, blir sedan än refuserad och än mottagen, fàr medalj
1849 och fàr sälja till staten sin »Eftermiddag i Onians». Det är först 1850 han fullt framstår
som »le terrible novatcur». 1 de bilder, han nu visade, framför allt »Stenhuggarne» och
»Begrafning i Omans», framförde han de mest hvardagskrassa människor, i naturlig storlek målade i
en situation, som tycktes vara utklippt ur verkligheten. Stenhuggarne — en gammal man i
knäböjande ställning arbetande med hackan, medan en ung gosse fyller sin korg med bitarna
för att bära dem bort — det hela tungt och trist som fattigmans lif är, absolut oskönt,
tröstlöst, trivialt i mängas tycke, i andras vardt uppmärksamhet och intresse just genom sitt osökta
ämne och sitt rättframma mätningssätt, en bild ur lefvande lifvet, uppriktig och sann. Detta
kunde dock fa passera, men begrafningen kom allvarligt folk att skaka pà hufvudet. Kn hel
samling provinsfolk, den ena mera ful och grof och banal än den andra, en rent af otroligt trivial samling,
hopförd utan spär af komposition, grupperingen lika tillfällig som valet af typer. Det hela
uppfattades som ett dåligt skämt, solidt måladt onekligen, men som verklighetsbild öfverdrifvit i sitt
sökande efter det fula och vulgära. l’à världsutställningen 1855 deltager Courbet med flerp taflor
och anordnar samtidigt en separatutställning af 38 nummer, bland dem just dessa omstridda
arbeten — »Le realisme, G. Courbet» står det med väldiga bokstäfver pä skylten. Han sänder
nu också sina målningar rundt omkring i Frankrike och äfven till Belgien och Tyskland.
Han är den handfasta och brutala, från hvarje spår af idealiserande
afklädda realismens målsman. Orädd är han, och väcka uppseende vill han,
har ingenting emot att bli ansedd som den store upproriske. Han vill
sanning i konsten, la vérité vraie. Naturstudium, naturafbildning är för honom
det första och det sista i konsten. Det verkliga, det sanna har alltid sin
skönhet, antingen man kallar det skönt eller ej. Allt i naturen är intressant,
tycker han liksom Ruskin. Den som idealiserar, förändrar naturen, han endast
Nordensvan, Konsthistoria. 29.
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
