Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Frankrike intill 1870-talet - 5. Orientmålarne - 6. Porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE INTILL 1870-TALET.
långa tider, blef under sitt studium i ensamheten där en personlighet för sig
i sitt måleri, liksom han redan förut var det med pennan — i sina skildringar
från Sahara, senare följda af studierna af nederländsk konst, »Les maitres
d’autrefoix». Hans motiv från Egypten, dit han reste till Suezkanalens
invigning, gå ej upp mot bilderna från Algeriet — i de sistnämnda stod han på
fast mark och på sitt eget område. Mycken omvexling i sina motiv eller i
sina typer sökte han ej, tvärtom upprepade han dem utan rädsla för att bli
enformig. Han är först och sist den arabiska hästens målare, det nervösa,
eleganta fullblodets. Med hästen följer ryttaren, beduinen, och med dem båda
följa jakten, lägret och de stora vidderna. Han målade ej för att berätta utan
för målningens egen skull, aldrig något dramatiskt eller anekdotiskt i
innehållet, aldrig ens ett påpekande af det främmande folkets seder och bruk. Han
var diktare i sin färg, kan man säga, men han var hvarken novellist eller
fotograf. Han framhåller gärna sin åsikt, att det har mindre att betyda, hvilka
motiv en målare väljer, det som har betydelse är hans sätt att måla,
temperamentet, intelligensen i hans konst. Låt honom afbilda ett träd eller en gryta,
så skall man kunna se, om han är materialist eller spiritualist eller hvad han
är. Själf är Fromentin en förfinad kolorist, som med äkta glädje öfver att
måla rör sig med glada, milda färger, intet brutalt solljus och naturligtvis
lika litet Decamps kompakta svartbruna skuggor. I de moderna valörmålarnes
ögon är hans kolorit artificiel, tillagad, och man saknar söderns ljus i hans
sydländska natur.
Saharas målare är Gustave Guillaumet (f. 1840, d. 1887), den glödande
luftens, de stilla kvällarnes, de stora harmoniernas tolkare, lugn i sin
uppfattning, pålitlig i skildringen. En stilla, osökt poesi hvilar öfver hans
ökennatur, öfver karavanens läger, öfver byarna, där invånarne sitta i lugn
kon-templation utanför de primitiva husens dörrar och himlen står nästan hvit
öfver de gula sandvidderna. Fromentin fann öknens poesi i jakten, hans
modeller voro smidiga ryttare och eleganta rashästar, Pasini fann den i
solljusets färgspel öfver glittrande stofier och måleriska figurer, Guillaumet åter
i det enkla, stilla lugnet. Han upptäckte det karga, det fattiga, enahanda i
österlandets natur och lif.
6.
Åter ha vi funnit målarne stadda på resor långt ifrån hemlandet eller
från samtiden. Romare från kejsardömet och italienska modellflickor,
medeltid och rococo, Sahara och Persien, typer från Marokko och från Spanien
fylla deras portföljer.
251
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
