Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Frankrike intill 1870-talet - 6. Porträtt - Landtlifsmåleri, Breton, Courbet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE INTILL 1870-TALET.
hon var hemma, fastslog hennes karaktär, sådan den yttrar sig i hennes
utseende, hennes hållning och sysselsättning — eller hennes frihet från sådan —
och naturligtvis ej minst i hennes sätt att kläda sig. Han idealiserar henne
ej men har fin blick för det, som utmärker henne till skilnad från andra
länders eller andra storstäders kvinnor. Han är ej synnerligen djup, och
psykologi är ej precis det ord, som uttrycker hans konsts grundegenskap,
men målare är han, och han målar med aristokratisk och diskret penselkonst
det han finner vackert, den värld, där han trifs och där han är hemma, och
den världen består ej uteslutande af sidenkläder och eleganta möbler.
Stevens år belgier, född i Bruxelles 1828, uppväxt 1 ett fSrfinadt hem med utvecklade
konstintressen. Han år ej uppkomlingen, som blir förtjust öfver att få sitta i en länstol och trampa
en äkta brysselmatta. I nära 50 år har han bott i Paris — liksom Nittis, Albert Pasini,
Bol-dini. Rops har han där blifvit fullt hemmastadd, räknas som fransk konstnär och har fått sin
lilla gata i Chichytrakten uppkallad med sitt namn.
Från 1849 har han utstält små taflor, gjorda med elegant pensel och medfödd och uppodlad
färgsmak. Hans målningssätt är lika elegant och delikat som Courbets var brutalt, men visar
samma sträfvan efter sanningstrohet, efter att gifva la verité vraie. Stevens har hänvisat till
Velasquez som sin läromästare, Velasquez, som målade det han hade för sina ögon och som,
när det gälde att göra historiemåleri, skildrade sina egna samtida. Dämpadt och intimt
fram-stålde Stevens sin miljö utan tecken till berättande innehåll, hans damer upplefva för
ögonblicket lika litet som Meissonniers kavaljerer eller Fortunys dåsande araber. Man kan
naturligtvis ha rätt att finna hans område till sin innebörd föga intresseväckande.
Af landsbygdens, folkets målare äro Courbet och Breton de mest
representativa.
Om Courbet fick namn om sig som företrädare för brutal realism, så
hade verkligheten, ideelt uppfattad, samtidigt sin representant i Jules Breton
(f. 1827). Hans konst är till lynne och hållning raka motsatsen till Courbets.
Breton söker det vackra — eller finner det utan att söka — i naturen, hos
folket, i arbetet — och om han förskönar och förfinar sina modeller, så sker
det af kärlek till det typiskt vackra, som en förstående blick finner hos
släktet, om det också ej fått uttryck hos alla individer. Med Millet har han sina
likhetspunkter men ock sin olikhet. Millets inflytande är farligt för
ungdomen och för den goda smaken — förklarar ännu 1864 Ernest Chesneau.
Millet smädar i sina målningar ideligen det franska bondfolket — ur hvilket
»våra intelligenta och tappra arméer rekryteras» — genom att framställa
bönderna så fula och med så slö och dum uppsyn. Breton däremot är ej
den, som förolämpar bonden genom att framställa honom klumpig och
tankeslö. Om de bondflickor, han inålade, yttrade Millet, att sådana flickor
ej stanna kvar på landet utan söka sin lycka i städerna. Bretons bondtöser
höra ej till de primitiva, de ha ett drag af medvetenhet i sin hållning, men
vackra äro de.
Som stämningsmålare är Breton konstnärligt i släkt med Millet, han är
lyriker, då Millet var epiker, det är en rent religiös känsla också i hans
naturmålningar, i hans hymner till naturens lugn och dess milda harmonier.
253
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
