Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Frankrike intill 1870-talet - 6. Porträtt - Manets första skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE INTILL 1870-TALET.
par skulpturer. Han tyckte alltid om massverkan. I München, där han 1889 jämte flere
fransmän deltog i utställningen, väckte han mycken uppmärksamhet. Så utbröt kriget, och
det blef till olycka för honom liksom för hans fosterland. Efter kommunens fall blef han, som
bekant, anklagad för att ha vållat Vendömekolonnens störtande och dömd till ett halft års
fängelse, men därmed vann han ej försoning med samhället. Salongen 1872 stängde ostentativt
sina dörrar för honom, och han dömdes åter att betala 323,000 fr. med 10,000 om året
till kolonnens återställande. Det ser verkligen ut, som om denna rättegång blifvit skött på ett
lika egendomligt sätt som ett par senare ryktbara rättegångar i Frankrike. Encyclopedie
La-rousse — Frankrikes »Nordisk familjebok» — säger, att domen varit absolut orättfärdig —
Courbet ingick i kommunens regering 14 dagar efter sedan kolonnens störtande blifvit besluten,
hans brott skulle ha legat i att hau ej hindrade företaget. Under den efter kommunen följande
reaktionen var emellertid ingen rättvisa att vänta. Ruinerad gick Courbet i landsflykt till
Schweiz, hans egendom togs i beslag och hans målningar såldes så godt som i hemlighet,
man brydde sig knappast om att annonsera — pä auktion och inbrakte omkring 12,000 fr. för
det hela. liruten, ej mera lik sitt gamla jag, lefde Courbet till 1877. då han på nyårsaftonen
afled i Vevey. Att några år därefter staten gaf ett slags upprättelse åt det politiska offret genom
alt inköpa några af hans mest representativa verk — »Begrafningen i Omans» hade staten kort
därförut erhållit som gåfva af Courbets syster — väckte naturligtvis harm hos de oförsonliga,
som ansågo att staten hade rätt att taga all hans egendom som afbetalning pä de 323,000, och
likaså förargade man sig öfver, att akademien upplät sina lokaler till utställning af hans
samlade alster. Denna utställning — våren 1882 — väckte förtjusning och ilska, ett tvistefrö fortfor
Courbet att vara äfven efter döden. Att de konsekvent akademiska fortfarande i hans konst
funno »intet ideal och ingen skönhet», att han blef omtalad som en charlatan, som genom
skandalens port kommit in i ryktbarhetens land och som var föremål för alla rättänkandes
förakt, som människa ej mindre än som konstnär, det är mindre att undra öfver än att realismens
och de oberoendes lofsjungare pä 1880-talet, J. K. Huysmans — betydligt fanatisk och oresonlig
i sina konstomdömen — efter denna utställning förklarade, att mannens talang var »en
fullkomlig mystifikation».
Det borde väl ej bli tal om annat än att gifva Courbet en plats bland
sin tids verkligt ursprungliga, lifskraftiga och för utvecklingen betydelsefulla
konstnärer och finna hans verk, i dess helhet sedt, vara utslag af ett äkta
målartemperament — man må sedan tänka hvad man vill om hans
ringaktning för historiemålning, för änglar och gudinnor och allt hvad hans ögon
icke kunde se.
Ett motstycke till Courbets genrer gaf den af sin samtid snart sagdt
glömde, först på 1890-talet åter »upptäckte» Alphonse Legros (f. 1837, länge
£>osatt i London, skulptör och gravör på samma gång som målare) i sin
J>räktiga »Ex voto» 1861, några bondkvinnor knäböjande för en madonnabild
» ett skogsbryn. Där fins styrka i behandlingen och must i färgen utan
Courbets asfalt och Manets svarta isättningar, där fins karaktär och
förträff-’i^t uttryck i figurerna. Men Legros hörde till de konstnärer, som förblefvo
**"fcan inflytande — så mycket mera buller väckte hans samtida Édouard Manet.
Vid Courbets sida uppträdde ett par gånger under kejsardömet ostenta-
nog denne unge man, som blef hans arftagare såsom måleriets
moderni-s^rare och skandaliserare. Manet (f. 1832, d. 1883) började som lärjunge till
Couture, studerade hela 6 år i dennes skola, besökte så Tyskland, Italien,
M olland, Spanien. Frans Hals och de spanska realisterna blefvo hans liksom
Courbets förebilder — flera af hans tidigare studier äro uppenbart gjorda
Nordenivan, Konsthistoria. 33.
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
