Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Frankrike intill 1870-talet - 6. Porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE INTILL 1870-TALET.
nakna kvinnan i »Frukosten» är där, därför att hennes kropp gör en god
verkan i taflans färgskala och därför att det roat målaren att måla denna
hvita kropp i det gröna. Olympia med negress och katt var naturligt nog
en färgidé, intressant genom motsättningarna af svart och hvitt, genom de
stora planerna, den enkla, dekorativa hållningen. Det är fullkomligt onödigt
att söka en mening i dessa taflor, söka något underförstådt, de innehålla
intet annat än det som synes, de äro inga berättelser i färg, de äro ljus och
skugga, lokaltoner och lufttoner, färg och teckning.
»Frukosten» verkar dekorativ väggfyllnad med sin behagliga totalton af den starka
grönskan. Den nakna kvinnan verkar — som Manets figurer ofta göra — urklippt ur taflan, har ej
spar reflexer af luft, men däremot de för Manet pä hans tidigare stadium typiska isättningarna
med svart färg. Teckningen är rä och klumpig utan finhet.
I de nämnda malningarna är friiuftsproblemet ännu ej upptaget, målningssättet är bredt,
allt annat än elegant, färgen hållen i jämna plan, halftonerna kunna vara förbisedda liksom
modellcringen. Frän Velasquez fick Manet den kalla silfvertonen i skuggorna, som kraftigt stack
af mot den äfven hos flertalet franska malare ännu vanliga bruna färgen. Ännu i »Le bon bock»,
den öldrickande mannen med pipan i munnen, ett rättframt och gemytligt porträtt från 1873,
var bitumen ej bannlyst. Nästa steg framåt från de grå skuggorna blef försöket att belt enkelt
stämma färgtonerna — äfven skuggorna — i samma valörer sinsemellan som de visade sig äga
ute i det jämna och fulla dagsljuset.
1870-talet betecknar Manets framträdande som »le maitre impressioniste».
Föi-st då komma konsekvenserna af hans sökande till sin rätt, han utbildar
då sitt eget språk, dit hans föregående studium tenderat. Han står då midt
i den rörelse, som bildar det realistiska måleriets kulmen. Vi skola återfinna
honom där.
Manet var en af de målare, som synas födda till förargelse för alla konstälskare, som vilja
lefva i fred ocli ej oroas. Hans utmanande ämnen förargade, och målningssättet förargade än
mera. Han blef bedömd med en ensidighet, som tagit sig uttryck ännu ett årtionde efter hans
död. Att ban ej kunde mala upprepades ända till leda. Ännu om det karaktärsfulla
porträttet af sångaren Faure i Hamlets roll (1877) skref Henri Houssay, att det var »utan
proportioner, utan relief, utan kraft, utan lif». Dylika dumheter hade sin publik, som dumheten
alltid har — incn de, som vagade försvara Manet, möttes med en storm af förbittring. Zola
hade 1866 trädt inom skrankorna för de principer, Manet representerade — med den närmaste
påföljd, att redaktören för den tidning, där de börjat införas, ej vagade fortsätta serien utan
skaffade sig en rättrogen kritiker, som kunde skrifva i abonnenternas smak. När man nu läser
dessa Zolas artiklar — de trycktes sedan i bokform i samlingen »Mes baines» — förvånar man
sig öfver att de kunnat väcka så mycken ond blod. De äro klartänkta, logiska och sansade, de
förorda uppriktighet och sanningssökande i konsten, inen de uppställa ej realismen som den
enda berättigade konstart. Högre än ett konstverks realitet sätter författaren dess temperament.
Någon absolut sanning tror han ej på, lika litet som på något absolut konstideal. »Måla sant,
så skall jag applådera, men framför allt mala personligt och lefvande, och jag skall applådera
ännu starkare.» Att man kan åstadkomma ett poetiskt intryck utan att frångå det reela,
framhäfver han pä tal om Millet, som han fann mala landsbygden »i dess sanna poesi». Men Zola
kunde dock ej afhålla sig från att bedja gamle Corot slà ihjäl nymferna, som befolkade hans
lundar, och ersätta dem med bondkvinnor. Han ville se en mera jordisk och mera kraftfull
natur än den han fann hos Corot, och det må man väl tillåta honom önska för sin del.
Det är i denna artikelserie Zola uttalar de sedan så ofta återgifna orden: »Definitionen
på ett konstverk kan ej bli annan än denna: Ett konstverk är ett hörn af skapelsen, sedt
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
