Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Tyskland intill 1880-talet - 2. Düsseldorfsgenren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅEHTTNDBADETS KONBT.
Han är — om jag får upprepa hvad jag en gång yttrat * — gäst på bröllop i byn och
på begrafning i landsortstaden. Med de resfärdiga utvandrarne tar han på kyrkogården afsked
af familjens grafvar, och han är med bland de nyfikna, då den glada dopskaran visar sig i
kyrkporten. Han deltager i farfars och farmors husandakt, i fars och mors födelsedagsbestyr, i kurtis
och förlofning de unga emellan. Han är med om dansgillen, skördefester, marknader och
upptåg af alla slag.
Han har en vaken blick för olika typer. Han känner till punkt och pricka den hederlige
bondgubben, den myndiga husmodern, de glada och söta flickorna, den sorglöse och förälskade
sjömanspojken, den förslagne landtadvokaten, den gemytlige schackraren, den orädde fiskaren,
den ädle lotsen. Ett alldeles särskildt intresse hyser han för de kuriösa figurer, som
åstadkomma omväxling i hopen af korrekta medborgare, för alla slags vagabonder, för
kringvandrande musikanter, zigenare, lindansare och björnförevisare. Han skänker gärna åt skälmarna
ett försonande drag af gemytlig humor och ger vagabondens dotter en vemodig blick, som
uttrycker hennes längtan efter ett lugnt lif i ett fridsamt och putsadt familjehem med grytan på
spiseln, en pittoresk, skulpterad trätrappa upp till sängkammaren, tallrikar på skänkskåpet och
lerkrukor, kålblad och morötter på golfvet i förgrunden.
Han målar småflickor med ocli utan kattungar, smågossars första erfarenheter af
rökningens verkan, moderskärlek, änklingens sorg och tröst af sitt barn och gubbens förargelse, då
han slagit sönder sin pipa. Han blir ej sällan sentimental och sötsliskig, men dessemellan
skrattar han godt åt lifvets små vedermödor och åt dess lustiga företeelser. Små historier har
han fullt upp att berätta.
Düsseldorfgenrens hufvudman, som i sin konst afspeglar skolans
karaktär, är Ludvig Knauss (f. 1829). Han var en af de främste i att bilda den
till hvad den blef, och han höjde den i rent måleriskt afseende. Han var
i seklets midt på sitt område nyhetsmannen, som åter påminte de tyska
målarne om att en målare måste kunna måla, att det ej var nog att äga
poetisk fantasi, uppfinnings- ocli kombinationsförmåga.
Själf utbildade han sin skicklighet under 8 års vistelse i Paris (1852—1860). Under denna
tid vann han ett berömdt namn äfven hos de franska målarne, men sitt område hade han
fastslagit redan före paristiden — »Kalskspelarne», i allo typisk för hans läggning ocli lynne
liksom för hans studium af de nederländska genremålarnes behandling ar färgen och ljusdunklet,
målades 1851.
Han är i främsta rummet karaktäristiker och fysionomist, långt drifven i att lustigt
och åskådligt karaktärisera cn figur och göra honom typisk för en bel klass. Karaktären
skärper han gärna till karrikatyr (exempelvis i bilden af den gamle schackraren, som undervisar
sin förhoppningsfulle son i yrket) och figurerna ställas i regeln fram till beskådande med deras
lynne i skarp belysning (»byprinsen», en liten bondgosse, hvars drygliet och högfärd lysa på
en half mils afstånd). Det händer ofta nog, att figurerna göra sig besvär för att bli
uppmärksammade, att i deras hållning och mimik ligger ett otvetydigt: är jag inte rolig, är jag inte
typisk? Han skildrar tilldragelser, som roa genom sin komik eller genom sina motsättningar,
exempelvis den lilla flickan, som försvarar sin smörgås mot de hotfullt framryckande gässen
— det är ett betecknande drag, att målaren ej glömt att lugna åskådaren genom att låta den
lillas moder skymta fram i ett fönster — eller klownen, som bakom kulisserna, som eu
hedervärd familjefader anstår, matar sin minsta ättling. Där åstadkommes det komiska intrycket
genom motsättningen mot kiownens yttre, hans kostym och groteska mask, och hans
sysselsättning. Hur många varianter af liknande motiv ha sedan ej blifvit gjorda i Düsseldorf!
Knauss berättar sina små historier med ett älskvärdt humoristiskt lynne, med skärpa i
skildringen och en ledig, skicklig, lätt flytande pensel. Man får ej alltid intryck af att det han
målar är tilldragelser, som han uppsnappat ute i lifvet och som fäst sig i hans minne i så
* I »Svensk konst och svenska konstnärer», kapitlet »I Düsseldorf».
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
