Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Tyskland intill 1880-talet - 5. Arkitektur, tysk renässans - 6. Tysk skulptur: Rietschel och Begas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅEHUNDEADETS KONST.
plexet med dess sammanbindande kolonngångar på 1860-talet sin afslutning i Nationalgalleriet
af Stüler och Sträck i grekisk tempelform, höjande sig som ett Panteon öfver de andra
musei-bygnaderna och — som jag här förut påpekat — typiskt i det skriande missförhållandet mellan
ytan och vånings- och rumfördelningen i det inre.
Efter 1870, då Berlin växte till millionstad och på en gång behöfde en
ny dräkt, svarande mot den nya storheten, sprängdes ändtligen fördomarne
mot nya former, och nu blef det efter andra tyska städer, Berlinarkitekturen
upptog de moderna fria användningssätten af de gamla stilarna. Med börsen, af
Hitzig — som faller inom 1860-talets första år — hade en allvarlig renässans
trängt in i Berlin. Riksbankshuset m. m. följde. I privatarkitekturen var
man redan inne i ett försökens skede, ej i allo hedrande, därför att så mycket
af det, som gjordes, blef mera en grann yta än konstnärlig helhet och
gedigenhet, blef uppkomlingsarkitektur utan hänsyn till materialets karaktär, utan
konstruktiv fasthet, en arkitektur af puts, gips eller marmorimitation.
Men där var ingen brist på förmågor, och det dröjde ej länge, förrän
goda grundsatser lyckades göra sig gällande. Efter den första gründertiden
föjde en tid af ökade fordringar, af mindre jäktande brådska, mindre
förnöjsamhet med det billiga och dåliga — och äfven med det dyra och pråliga
— och framför allt med större förtroende för konstnärerna. Vederbörande i
Berlin fingo klart för sig hvad ej alla samhällens vederbörande ännu lärt sig
inse, nämligen att ett bygnadsverks placering och uppförande är en sak, som
faller inoin det estetiska området och som ej bör afgöras i ett ämbetsverk.
Efter 1870 blir bygnadsverksamheten litet öfverallt i Tyskland både liflig
och konstnärligt betydande.
6.
Inom den tyska skulpturen gick rörelsen — tämligen betänksamt och ej
med synnerlig djärfhet eller mycket själfförtroende — till utflyttande af
gränserna för den stränga plastiska stilen. De mest representativa namnen under
detta skede äro Rietschel och Begås.
På den historiska staty skulpturens område framstod Ernst Rietschel (t. 1804,
d. 1861) som nyhetsmannen, då han i sin Lessingstaty (färdig i modell 1848,
aftäckt i Braunschweig 1853) och sedan i Goethe-Scliiller-gruppen i Weimar
(1857) lät personerna bära deras egen tids dräkt utan att skyla det största
möjliga af kläderna under en kappa, såsom förut — och ännu långt senare
— var vanligt, då det gälde att göra porträttstatyer.
Den moderna dräkten ansågs oplastisk och löjlig, opassande för en staty. I Preussen hade
visserligen uniformen blifvit använd på statyer af konungar och generaler, men Hauch var
allt för klassiskt bildad för att ej använda militärkappan son» draperi. Men för icke-krigarc
292.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
