Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Valörmåleriets genombrott - 3. Manet - Raffaelli och karaktärismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VALÖRMÅLERIETS GENOMBROTT.
väcka glad öfverraskning hos åskådaren — man har väntat att bli förargad öfver brutalt effekt
sökeri och man finner manlig, karaktärsfull, frisk konst.
En plats för sig bland sträfvarne för nya och egna uttryck för det själfständigt sedda
intager sydfransmannen Monticelli (f. i Marseille 1824, d. 1886), som lefde helt och hållet utom
den parisiska konstvärlden, brydde sig föga om att bli känd och berömd, målade som det roade
honom att måla, originel 1 sin konst liksom i sitt lefnadssätt. I de af hans mycket
svåråtkomliga skizzer, jag fått se, kan det vara svårt nog att leta ut hvad det egentligen är, som man
ser, alla fasta former äro upplösta i ett spel af färger i en egendomlig sträf teknik, helt olik
impressionisternas, mera besläktad med en eller annan italiensk modernists stil, Michettis t. ex.
Impressionisternas målningar verka ännu i dag i regeln vinnande genom
sin omedelbarhet, sitt ungdomliga, käcka naturstudium. Man har hos riktningen
saknat en djupare tonernas samklang, saknat det medvetna afvägandet af
naturens färger, som ger konstverket ett fulltonande och helt ackord. De efter
impressionisterna följande landskapsmålarne nådde onekligen ett större resultat.
Efter sträfvandet att gifva ett liffullt och slående naturintryck följer sträfvan
till att på samma gång
framkalla en djup och reflekterad
harmoni.
Gemensamt hade alla
dessa målare sträfvandet
efter målerisk hållning. De
sågo uteslutande med
målar-ögon. För dem är målaren i
första rummet målare — om
han däijämte är berättare
eller karaktärsanalytiker, så
blir detta af underordnad
betydelse.
En alldeles motsatt åsikt
om konsten företräddes af
Raffaelli (f. 1850), som kallar
sin konst »karaktärism» och
finner det rent måleriska betyda mindre än det som kan uttryckas i en
målning. I ett par små uppsatser, — i grund och botten ej synnerligen
betydelsefulla — där han redogjort för sina åsikter, nämner han som sin uppgift
»1’étude passioné d’homme». Hufvudsaken är för honom att lära i grund
känna och förstå de människor, han framställer.
Hans modeller äro oftast arbetare och småborgare från Paris’ utkanter. För kroppsarbetarnes
tunga allvar, tystnad, trötthet finner han helt personliga uttryck, så ock för deras sält att hvila sig,
att njuta af en ovan ledighet. T. ex. de bada smederna, far och son, som under rasten dricka ett glas
vin utanför byvärdshuset. Bada fatta glasen samtidigt och med alldeles samma grepp, de äro samma
människa i två exemplar, ett gammalt och ett ungt. Och lika individuelt lefvande äro hans typer af
småborgarne. Där sitter en af dem på lördagsaftonen, dryg och tung, på bänken utanför sitt hus, pipan
1 munnen, tom hjärna. En annan njuter pä gamla dagar sitt otium, promenerar i skjortämarne med
sin dotterdotter, säker och trygg pa egen grund. Eller är gubben ute med màlarpytsen och målar
sitt eget trädgårdsstaket ettergrönt. Eller skall han skaffa sig en ny hushållerska och liar att
välja mellan en ful och gammal och en ung och nätt. Eller står den gamle handtverkaren i
MANET: 1 BÅTEN.
Oljomålning.
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
