Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Måleriet i England - 1. Från Madox Brown til Whistler - Madox Brown, Holman Hunt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅEHUNDEADETS KONST.
arbeta efter naturen, att söka ett talande och starkt betonadt uttryck,
förakta hvaije intetsägande rörelse, hur vacker eller dekorativt verksam den än
kunde vara, att använda en och samma modell för en figur, att måla på ljus
grund och undvika undermålning med asfalt — allt detta var sunda regler,
som hvarje ung målare utan skada kunde åtlyda. Det intensiva i studium
och uttryck var målet — kretsen kallade sig också »intensity school».
Delacroix kallade den »école sèche», därför att dess medlemmar höllo färgerna
klara och ej smorde ihop dem som han själf och andra hade för sed.
Temperamenten förde bröderna åt olika håll — och ingen af dem hade
besvurit några bindande teorier. Mellan Hunts, Millais’ och Rosettis konst
blef afståndet allt större för hvaije år. Men konstens etiska element hölls
strängt i helgd af bröderna och deras efterföljare. Föga hänförelse spåras för
formens eller färgens skönhet men så mycket mera för idén. Ingen målar
för målningens egen skull, för att skänka ögat glädje eller hvila eller för att
gifva ett naturintryck utan för att gifva upphöjda och vackra tankar, inskärpa
en moralisk eller religiös lärdom. Konsten är för dem liksom för Ruskin ett
af de bildningsmedel och medel till förädling, lifvet erbjuder. Och aldrig
röjes själfsvåld eller förakt för opinionen — där fins ingen Byron bland
konstnärssnillena.
Den mest ursprunglige af dem var väl Madox Brown (f. 1821, d. 1893),
riktningens förste målsman och brödraskapets osynlige medlem. Kraftfull,
uttrycksfull, haltfull, talande trovärdighet var hvad han sökte.
Den sträfva form, han valde, kunde gifva hans målningar en kärf och hård karaktär.
»Kung Lear förbannar Cordelia» är typisk nog i detta afseende. Intensiteten i uttrycket kan
stegras till en lidelsens styrka, som man knappt väntar hos Brown, i Romeos afsked från Julia,
och kan andra gånger nå en stilla höghet, vältalig just genom sin frihet från allt hvad högröstadt
patos heter — exempelvis i »Klia uppväcker änkans son» och något äfven i kompositionen
»Kristus tvättar Petrus’ fötter», där figurernas uttryck är vältaligt nog. Bilden af Cromwell,
som ensam rider fram genom det fredliga England, där landtfolket arbetar i trygghet och
rågen står högt och rikligt på fälten, ger ett vackert prof på hvad en historiemålning kan
uttrycka — medan Maria Stuarts död däremot är typisk för sökandet efter uttryck för känslor
hos de uppträdande — jag säger med afsikt uppträdande, ty detta är teater lika väl som hos
Delaroche och hos Piloty, låt vara att plastik och mimik här äro längre drifna.
Dramatiker och psykolog är Madox Brown, skarp i karaktärsteckningen och i uttrycket
för rörelsen, fattig i fråga om rent målerisk stämning. Hans arkeologiska lärdom har blifvit
högt prisad, hans korrekta naturstudium ej mindre, de gånger han gick ut ur atelieren för att
skildra drag ur samtidslifvet: »Farväl till England» (1852), emigrantparets vemodiga
afskedsblick, där han gifvit en osökt stark känsla, och den stora duken »Arbetet», som upptog honom
under många år. I denna bild af en gata, uppbruten för gaslednings nedläggande, gaf Madox
Brown en af de första framställningar af modernt arbete och sökte äfven nå friluftsverkan,
hvilket knappast lär ha lyckats, trots de bjärta färgerna. Mödan framlyser tydligt nog här
liksom i flera af hans verk, man ser hur mycket besvär de kostat. Den intensivt uppdrifna
individualiseringen, det omedelbara och originella i uppfattningen, friheten från allt banalt äro
hufvudragen i hans konst.
Af det prerafaelitiska brödraskapets tre stiftare var Holman Hunt (f. 1827)
— och blef det allt mera med åren — moralist och apostel i högre grad än
målare. Han var en man, som, djupt genomträngd af sin konsts höga allvar,
328.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
