Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Måleriet i England - 2. Burne-Jones
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅEHUNDEADETS KONST.
formens man som Burne-Jones, ej heller det minutiösa utförandets som Hunt, ej heller en
lidelsefull färgdrömmare som Rossetti. »Englands Tizian», som han blifvit kallad, älskar milda,
mjuka harmonier, ofta i djup och mörk färg, med uppenbar påverkan af venezianarne. Det
monumentala måleriet blef ej hans område, han valde i stället att måla stora tankar på små
dukar, uppgifvande det stora formatet men ej den stora stilen. Han är betänkligt ojämn och
gör ej alltid intryck af en genombildad konstnär, kan ibland verka ateliermålare i en förlegad
stil, ibland rent af barnslig (exempel: hans kopparröda Amor, sittande på en molntapp, och hans
utsikt af Napoli, båda på Parisutställningen 1900). Till sitt innehåll äro hans målningar ibland
tämligen rebusartade — utan förklarande underskrift kan svårligen ens den skarpsyute tyda
dem alla. Man ser t. ex. en bevingad yngling leda en skygg, skälfvande ungmö upp för en
stenig väg. Som målning är taflan ganska intresselös, men flickan är känsligt och själfullt
tecknad, halft barnslig, halft utvecklad gracie, något ömt och oberördt. »Kärleken och lifvet» heter
taflan, det är kärleken, som varsamt men utan att släppa taget leder den unga flickan uppåt
mot solen. Eller där sitter på jordgloben en gestalt med förbundna ögon och en lyra — det
är en ny symbol af hoppet. Eller där står en liten amorin utanför en tillsluten dörr och söker
bevekande hindra en hög, majestätisk, i hvitt draperad gestalt att gå in. Men inför den höges
befallande rörelse är den lille maktlös. »Kärleken svagare än döden» kallas taflan. Döden går
obevekligt fram utan att höra kärlekens bön. De tre gestalter, som på en annan komposition
personifiera »Tiden, döden och dornen», fordra en ännu tydligare fingervisning. Lättare
genom-skådliga äro motiv sådana som »Dödens ängel», för hvilken människorna lägga ner sina attribut
af makt, höghet, lycka, alla med undergifvenhet, ingen med tvekan eller motstånd eller ens fasa,
som i Klingers »Döden förlossaren», eller »Kristendomens ande», samlande barnen i skydd af
sin mantels veck, eller Mammon på sin tron, en fet kastrat, med köld trampande män och
kvinnor under sina fötter. Till kända motiv går Watts i skildringar sådana som Orfeus, då han
vänder sig om och fattar den neddignande Eurydike i sina armar, »Diana och Endymiom, eller
»Paolo och Francesca», där det längtande och ömma men slocknade, stelnade i uttrycken liksom
samhörigheten de båda dömda emellan fått ett uttryck, skakande i sitt isande lugn, och där
äfven färgen — roströdt. och grått — ger just hvad motivet fordrar och intet däröfver.
Kompositionen i denna tafla med dess stora, svallande båglinier är typisk för Watts — jämför med
Euridike eller med Diana, som i sitt veckrika draperi sväfvar öfver den sofvande Endymion.
Som porträttmålare har Watts åstadkommit ett galleri af samtida att sidoställa med
Mil-lais’ eller Lenbachs. En jämförelse af det rent måleriska skulle ej utfalla till Watts’ förmån.
Han målar sina porträtt med den allra största enkelhet, kargt, utan något för ögat bestickande.
Men det fasta greppet på uttrycket, den säkerhet, med hvilken han fått fram det han velat,
tål jämförelse med hvilken annan porträttör som helst. Här liksom i mytmålningarna är
hufvudvikten lagd på det själsliga innehållet. Watts är en af de samtida konstnärer, som helt och
hållet kullslagit hvad man blifvit van att kalla modernt temperament.
Watts’ lefnad har varit den patriciske konstnärens, som vädjar till ingens gunst, ej söker
rykte och ej böjer sig för smakens vindkast. Han kan i det afseendet jämföras med Böcklin,
Gustave Moreau och Degas, men det vore också den enda likheten. Han tillhör en annan ras,
har utgått ur helt andra förutsättningar, är lika främmande för Böcklins lefnadsglada frodighet
och för hans målnings starka orgeltoner som för Moreaus drömprakt och Degas’ envisa
tillbedjan af det individuelt fula.
Watts har aldrig behöft känna sig hejdad eller innestängd af tanke på den snöda
mammon. Utan att vilja sälja sina målningar har lian samlat dem i sin bostad i London, och
denna är öppen för allmänheten en dag i veckan. Några taflor har han skänkt till utländska
gallerier — »Kärleken och lifvet» fins i Luxembourgmuseet i Paris, i det nyligen öppnade
Tatcmuseet i National Gallery representera tills vidare 18 målningar, flera af dem från
1890-talet, hans testamente af sin lefnads verk till mänskligheten. I National Portrait Gallery finnes
många af hans porträtt. Han har lefvat ett indraget lif utan minsta lust att vilja spela en roll
i den officiella konstvärlden. Hans äktenskap med Ellen Terry, den ryktbara skådespelerskan,
blef uppslaget just därför, sägs det, att han ej ville för hennes skull lämna sin stilla värld af
drömmar och studier. Sedan dess har han fått en hustru, som bättre passat honom.
338.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
