Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Modern fantasikonst och modern realism - 1. Dekorativt måleri: Puvis de Chavannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
till dikt och saga, till romantik, mystik och symboler. Realismen härskade
aldrig enväldigt.
Äfven af det yttre uttrycket fordrade man mera än objektiv naturskildring.
Ljusmåleriet, gråstämningarna, plein-air’en, som af boklärda blef kallad själlös,
omålerisk och en fullkomligt öfverflödig nyhet, införd i måleriet af idel
sensationslusta, kunde ej i längden fylla tidens begär efter känsla och poesi.
Man fordrade stämningar af starkare klang och af större omfång och
omväxling än dem, den blonda paletten erbjöd — i uppdrifvandet af ljuset kunde
man ej komma längre, men väl i användandet af ljusmålarnes upptäckter, äfven
till helt andra ändamål än de första sökarne tänkt sig. Hvad man nu vill är
den koloristiska känslans fördjupande, färgernas, skiftningarnas, nyansernas
lif, man går från det hvita solskenet eller från dagens gråstämning till
aftonens subtila tonöfvergångar ocli till nattens harmonier, till invecklade
ljusproblem, skymning, månsken, gasljus, elektriskt ljus, brytning mellan det ena
och det andra, till tonernas klang, till musik i färg. Man söker på en gång
intensitet och harmoni, naturkänslans innerlighet, färgvalets samklang, ett
kraftigt uttryck för en lefvande känsla. Hvad man afskyr är det inlärdt
korrekta, det som är sedt med hvardagsmänniskans öga och formadt af en
handtverkares hand, vore han än skicklig i handtverket. Édouard Rods uttryck
»sortir de la banalité» är hela den nya romantiska riktningens lösen. Den
uppkommer helt följdriktigt vid sidan af det realistiska ljus- och valörstudiet
och fullständigar detta.
Det har talats så mycket om söndringen konstarterna emellan, om att
hvar och en af dem isolerad gick sin egen väg. Man fordrade nu i högre grad
än förr samarbete mellan måleriet, skulpturen och arkitekturen. Men det var
uppenbart, att hvarken de hvardagliga motiven eller det realistiska utförandet
lämpade sig för dekorativa ändamål. Försöket med dekoreringen af Panteon
i Paris visade tydligt nog hvad som fattades. Där uppsattes på en vägg
Laurens’ »Genevièves död», målad med kraftig och färgstark realism, och
en hvar måste se, att detta var en museitafla, hvars plats ej var på
tempelmuren, ej ens i ett laiciseradt tempel. Det illusionssökande målningssättet
var här afgjordt störande. Men Puvis de Chavannes’ målningar, de hörde,
fastän målade på duk, hemma på muren, där de voro uppsatta. I dem fanns
alls ingen sträfvan efter illusion, de voro hållna i stora drag, utan koloristiska
finter, utan fördjupande i detaljer, hållna i en dämpad färgton, som ej på
minsta sätt gaf åskådaren intryck af att han såg in i ett annat rum eller såg
genom ett fönster ut i naturen. Väggen med målningen gaf allt fortfarande
intryck af vägg.
Med Puvis de Chavannes’ stil var formeln för det modernt dekorativa
måleriet gifven. Den fastslog det sakförhållande, att det dekorativa måleriet
hade andra fordringar på uttryckssättet än stafflimåleriet, fordrade annan
färgbehandling och ett annat teckningssätt.
Puvis de Chavannes (f. 1824, d. 1898) hade redan en långvarig
verksamhet bakom sig, men fullt ut gjorde han sig först nu gällande.
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
